Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
FREDRIK BOOK.
tur, är skildringen af stads- och gatulif,
af nöjeslokalerna, börshallen och
villakvarteren, af alla en amerikansk storstads
ka-raktäristika. Strängt taget finnes icke
mycket af värde, som icke lika väl kunde
placeras i en stadsbeskrifning af det slag,
som Cavling infört här i Norden. Gåfvan
att kasta ned snabba ögonblicksskisser,
som ge de markantaste yttre dragen i ett
samhälles fysionomi, talangen att med några
ord lätt snudda vid gatutypernas speciella
psykologi, ett ständigt intresse för det
säregna, nya och ovanliga — det är just de
egenskaper som utmärka genren, som i
sin rot är journalistisk och använder
litterära metoder mest i dekorativt syfte. Det
är icke diktarens art och lynne, ty det
ovanliga och frapperande är för honom
aldrig annat än medel och stoff- väljer
han det, så gör han det för att lättare
och snabbare komma ned till det
mänskliga och för alla gemensamma; han vill
förstå och förklara, han vill icke förvåna,
och ingenting röjer tydligare det i sann
mening okonstnärliga än det halft
briljerande införandet af aktuellt och »intressant»
stoff, som icke afvunnits djupare
psykologiskt intresse.
»Ysail» är med all sin detalj- och
personrikedom så ovanligt blottad på allt som
ger konsten väsen och halt som endast få
verk. Själfva hufvudpersonen, Nordling,
hvad är han? En skugga med ett namn,
en irrande flanör på Chicagos gator,
speglande lifvet kring sig med tomma ögon.
Han är sangvinisk, ser lifvet ljust när han
är mätt och mörkt när han svälter, tycker
synd om ett bröstsjukt barn och blir
förbittrad på en cynisk humbugsläkare — det
är nära nog allt man får veta om honom.
Hans fysionomi suddas ut och bleknar bort,
så fort man sluter boken: har man en minut
sett in i hans själ, känner man honom,
vet man hur han tänker och handlar?
Absolut icke. Slutkapitlet är kulmen, där
sitter han på sin hustrappa och är den
förintade ödsligheten själf, hans själ
rymmer ingenting annat än minnet af att han
en gång farit illa, och det minnet är
skrump-nadt samman till själfva namnet Ysail; en
blödsint sfinx, som idisslar sin egen
tomhet. Han är en hvardagsmänska, invänder
man. Nej, en hvardagsmänniska är först
och främst en människa, hon rymmer en
hel värld af ondt och godt, af smärta och
salighet, hon handlar och lider lika väl
som geniet; man skildrar henne inte
genom att plåna ut, och diktaren vet, att
ingenting är torrt och intresselöst för en
varm blick.
Och Ysail, för att nu gå vidare, hon
är ju öppet och afsiktligt en varelse, hvars
inre är ett stängdt rum för oss, en
dekorativ pjäs, hvars yttre beskrifves i hvarje
detalj, men som ingenting är för vår känsla
— en hemlighet, en symbol. Men hvad
symboliserar hon? Gatan, natten, den stora staden,
konstnärs fantasien, svaras det. Man kan
knappast tänka sig något godtyckligare. En
zigenerska, bortröfvad från Asien, för
tillfället förläggande sin verksamhet till
Chicago, ett grymt naturbarn, absolut
obegripligt för hjälten som för läsaren, hvad har
hon med konstnärsfantasien att göra, hvad
för slags konst är det, hvars väsen skulle
sammanhänga med det exotiska och
oförstådda och dö bort, när detta rent yttre,
helt osjäliska förhållande försvinner?
Och hvad som gäller hufvudpersonerna,
gäller alla andraplansfigurerna. Man får
reda på, hur en alkoholiserad och förryckt
advokat ser ut, men hvad får man reda
på om honom själf? Det är taget så
flyktigt och grundt på alla människor, där är
så mycket emballage och så litet kärna.
En episod om en dansös och hennes sjuka
barn är mera utförd, men endast för att
slå en med häpnad öfver den estetiska
princip, som ålägger författaren att negligera
allt som sker i en människas själ i det
upprördaste af ögonblick för att i stället
sätta in all kraft på en minutiös skildring
af de yttre fenomen, som händelsevis voro
simultana i tid och rum. Skildringen af
Lisas själfmord verkar, förmodligen alldeles
mot beräkning, närmast cynisk: alla
skiftningar i det granna färgspelet af elektriskt
ljus på smutsigt vatten, hvad angår det en
i ett sådant ögonblick?
Rent dikteriskt står »Ysail» alltså icke
högt. Stoff finnes i öfverflöd, realistisk
teknik också, men det är icke en diktares
behof af själsransakan — för att beteckna
den objektiva polen — eller behof af att
ge sitt eget djupaste lif form och gestalt
— för att framhäfva den subjektiva polen
— det är ingen af dessa konstens
grundkrafter, som ordnande och besjälande
format verket, gifvit det puls och lif, värme
af själens innersta låga, visdom om tan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
