- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
235

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner. Av Fredrik Böök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSKA ROMANER. 235

kärnas och känslornas strid. Kallt och
opersonligt som helhet, trots en och annan
ansats till att i enstaka punkter gripa
djupare än till de fenomen, som ett klart
och ofromt öga kan annotera och
referera.

Det är, som inledningsvis nämndes,
hufvudsakligen de rent stoffliga
skildringarna som ha värde och intresse i Bergers
bok. Börsstridens hetta och kvalm,
månskensnatten bland millionärernas villor,
flera dylika ögonblicksbilder och
stadslandskap återges klart och talangfullt.
»Hjärnfotografier» kallar Berger sina
knippen af impressioner med ett själfskapadt
ord, som icke oäfvet återger det något
mekaniska och fantasilösa i hans vanligen
väl rätt exakta scenerier. Det är aldrig
inbillningens blixtlika, fascinerande grepp,
som i en blink griper den öfvertygande’
detaljen och med hjälp däraf når en
osviklig helhetsverkan, det är en mödosam
fullständighet, som icke undviker att få med
det absolut oväsentliga. Se t. ex.
berättelsen om »Wosslicks källare»! Det är icke
mycket konst i den metodiskhet, som när
det gäller att återge den syn, som möter
den inträdande svensken, först beskrifver
rummets form, väggar och mobilier bit för
bit på en hel sida och först därpå börjar
orda om det femtiotal personer, som i
grupper fylla rummet. Det hufvudintryck
man får är oproportionerligt svagt, och
det är just icke mycket mer än
reporterarbete. — Öfverraskande är att själfva
exaktheten hos dessa hjärnfotografier ibland
lämnar åtskilligt öfrigt att önska — det
må nu vara, att stilistiska svagheter ha sin
dryga andel däri. Det är icke ens riktig
observation i en skildring som denna af
en spårvagn, som sätter sig i gång:
»Gongongerna ringde, häfstängerna gnisslade, de
elektriska trådarna susade, och fräsande
blå lågor hväste kring hjulen,» ty om det
användes gongonger på amerikanska
spårvagnar, så kunna de icke ringa, utan
snarare dåna, det som kallas häfstängernas —
ett underligt vagt och oexakt begrepp —
gnisslande kan knappast vara annat än det
skrikande ljud, som uppstår, när motorn i
vagnens underrede sätter sig i gång, de
elektriska kablarna susa icke som
telegraftrådar, utan frambringa ett sjungande läte,
och den sista satsen innebär en betänklig,
vilseledande i stället för målande öfverdrift.

Det hela är småsaker, men som totalitet
ger satsen en ovanligt dålig bild, och hos
hj ärn fotografiernas upphofsman, särskildt
prisad för sin detaljskärpa, förvånar den
så mycket mera, som den icke står ensam.
Det skulle emellertid föra för långt att
anföra flera prof på de talrika, väl
hufvudsakligen genom stilistiskt slarf uppkomna
misstagen, liksom på de smaklösa och
misslyckade ordsammansättningar —
»porslins-lysa», »riktspända» — och språkliga
inadvertenser, som ge boken en ytterligare
betonad karaktär af okonstnärlighet. Denna
anmälan har redan fått en kanske något
utpräglad negativ karaktär, har sysslat
utförligare med de många bristerna än med
de vidrörda onekliga förtjänsterna, hvartill
kan läggas den i stort sedt — Ysailsfiguren
undantagen — anmärkningsvärda friheten
från falskt djupsinne och pretention samt en
viss redbarhet och omsorgsfullhet. Men
boken har, synes det mig, så genomgående
öfverskattats både af kritiken och af publiken
att man har svårt att undertrycka sin
förvåning, och sina farhågor för vår
litteraturs utveckling, om ett så svagt och
själlöst verk som Bergers »Ysa’il» skall förmå
på allvar tillfredsställa den litterära
publikens kraf. Äro behofven så ytliga, så
lättvindigt förnöjda, så kunna vi vänta en
dekadans, som på så sätt och vis vore fullt
förklarlig efter den för vår litteratur
enastående blomstringen på 90-talet.

*



Hjälmar Söderbergs nya roman
Doktor Glas bildar rent stilistiskt en
välgörande motsats till »Ysail». Lika osäker,
slarfvig och ibland smaklös som Bergers
stil är, lika otadlig, medveten och i sitt
slag fulländad är Söderbergs. En mera
sober och invändningsfri prosa än den
Söderberg skrifver äger icke vår litteratur.
Den har hvarken glans eller prakt, men
den är fläckfritt mattslipad, och sin höga
rang får den genom den absoluta klarhet,
hvarmed den uttrycker sin upphofsmans
intentioner.

Doktor Glas är icke någon ny
bekantskap eller åtminstone ingen ny typ. Han
har hetat Martin Birck i en tidigare
inkarnation, och som ung måste han ha liknat
Thomas Weber. Det är väl som straff för
den något indolenta oföretagsamhet, hvar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free