Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fire Dödsfald. Af Albert Gnudtzmann. Med 4 Billeder - Italienarna och dramatiken. Några intryck af Ellen Lundberg, f. Nyblom. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENARNA OCH DRAMATIKEN.
Några intryck af ELLEN LUNDBERG, f. NYBLOM.
Med 9 bilder.
,0TALIEN är sångens land, heter
I Ml det. Från Italien härstammar
Jyg ’il bel canto’, många musikaliska
snillen och många ryktbara
sångare ha Italien till hemland. Och när
man kommer till Italien, väntar man
att få glida fram på en ström af toner,
söfvas af mandolinspel och väckas af
tenorsång och att på operan få höra gamla och
moderna mästerverk återgifna med sublim
skönhet och kraft.
Man blir bedragen.
Efter att en längre tid ha lefvat i
Italien tycker man sig nästan komma till den
slutsatsen, att man bor bland ett folk, som,
just när det gäller sången, är förvånande
lätt tillfredsställdt.
Folket sjunger. Ja, det är visst och
sannt, men hur sjunger det? Högst få
förstå att behandla sin röst och sjunga con
discrezione, utan alla sjunga, eller rättare
ropa, skrika a squarciagola, som om strupen
skulle sprängas, och utgjuta i en hög, gall,
forcerad s. k. sång sina innersta känslor,
sorg, vrede eller kärlek.
Italienska polisen är icke lika stel och
nogräknad som den nordiska. Folket får
fritt ropa, skrika, skratta och sjunga nätter
och dagar, på gator, i parker och alléer
utan att bli nedtystadt af de ståtliga
gnar-dierna i sina napoleonshattar och
slängkappor. Och de begagna sig af sin frihet.
Då de aldrig uppträda berusade utan på
sin höjd upprymda och glada, är deras
sång, sådan den nu är, alltid blott ett
tecken på öfverströmmande känslor, men
tyvärr är uttrycket därför oftast icke vidare
tilltalande.
Någon gång händer det en att möta
motsatsen, och man lyssnar i glad
öfverraskning, som t. ex. då jag en dag kom
att gå gatan fram bakom en ung
bagardräng, som med en mycket vacker, mjuk
och dämpad tenor föredrog Otellos farväl
till fanan för att roa sig själf i ensamheten,
eller som då jag en annan gång hörde en
man, • medan han lastade vinfiaschi på
på en kärra, sjunga romansen ur Aida
fullkomligt rent och med en tilltalande, lyrisk
timbre på rösten. Men det hör snarare
till undantagen.
I Venedig sjunges i gondolerna om
kvällarna, i Firenze på Lungarno, och
kanske ännu mera på gatorna i Rom och
Neapel, och man kan då och då få höra en
god röst, men det är för det mesta blott
en bland de många. På risfälten i
Romagna sjunga risarbeterskorna, men deras
sång är mera karaktäristisk än egentligen
vacker och består snarare af egendomliga,
halft deklamerade recitativ med en
underlig orientalisk mollklang Många af folket
spela guitarr och mandolin, och hvad som
därvid hufvudsakligen slår en är, i mitt
tycke, deras ovanligt utpräglade känsla för
rytm och nyansering, hvilket också specielt
karaktäriserar deras utmärkta orkester- och
militärmusik.
Men enhvar, som bevistat en
representation på en italiensk opera, måste ha gjort
den iakttagelsen, att hvad som lifligast
griper publiken, hvad som intensivast appia-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
