Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Italienarna och dramatiken. Några intryck af Ellen Lundberg, f. Nyblom. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 ELLEN LUNDBERG f. NYBLOM.
deras och bisseras, är tenorens långt
ut-hållna kadenser på ett högt läge, en
smaklöshet som många äfven berömda sångare
göra sig skyldiga till.
I Bologna, på den vackra, af Bibbiena
byggda, Teatro Comunale, går visserligen
då och då af stapeln en och annan
Wag-ner-opera, som ges för fulla hus med en
utomordentlig orkester och mycket goda —
delvis utländska — sångarkrafter. Men
Bologna anses också vara Italiens allvarligaste
musikstad, dess konservatorium är
ryktbart, och där finns tillgång till utmärkt
kammarmusik. Bolognesarnas stolthet är
dessutom att vara bärare för den
wagneri-anska riktningen i Italien, och i sin
wag-nerdyrkan gå de så långt, att de knappt
med blida ögon se andra operor — allra
minst italienska — uppföras på sin
renommerade scen.
Den berömda La Scala i Milano har
på senare tider fört ett tynande lif. På
Costanzi i Rom uppträda då och då
under säsongen berömda artister, som göra
stormande lycka, men detta är ju blott
lösryckta fall, som skulle kunna förekomma
i hvilket land som helst.
Vi nordbor, som komma till Italien,
komma dit i förhoppning att finna det
musikaliska, sjungande folk, som vi .drömt
om, men vi upptäcka snart, att italienarnas
kanske väsentligaste konstnärliga styrka
ligger i deras medfödda känsla för och
förståelse af dramatiken. Och vi lara oss
inse, att de största, sundaste och rikaste
uttrycken för deras temperament äro att
finna icke på deras lyriska utan på deras
dramatiska scen.
Folkets naturgrund är afgjordt
dramatisk, utan att därför med dramatisk mena
våldsamma rop och åtbörder, öfverdrifter
som vi nordbor ofta föreställa oss
ovillkorligen sammanhörande med ett sydländskt,
varmblodigt temperament.
Italienarnas lif erbjuder så många flera
dramatiska facer än vårt lif uppe i norden.
Här växer folket upp, öfver skuggadt af den
katolska kyrkan med sin grandezza, sina
traditioner och sina verkningsfulla
ceremonier, rik på färg och mystik, stämning och
hemlighetsfull makt, och bondfolket
koncentrerar i och kring kyrkan de viktigaste
och mest afgörande händelser, som märka
dess lif. Men framför allt spelar kärleken,
eller rättare passionen, öfver allt i Italien
och i alla samhällslager en så helt annan,
ingripande, omvandlande dramatisk roli än
uppe i norden.
När det gäller hj ärteangelägenheter,
råkar blodet lätt i svallning. Man dödar af
kärlek, af svartsjuka och hat, man hämnas
och befriar, hotar och triumferar. Kärleken
behärskar folkets själ, och som kärleken
söder om Alperna är aktiv och icke ett
trånsjukt skymningsdrömmen, då den icke
besitter allt för djup reflexion, utan
snarare är ett djärft gripande efter realiteter, och
då den i sin sträfvan efter förverkligande
ofta stöter på konflikter och svårlösta
kombinationer, blir utveckligen och lösningen
merendels dramatisk.
Blodet rinner hett, lifvet är kort,
kärleken är det, som ger lifvet doft och ljus;
är den svåråtkomlig, så strid dig till den
med våld!
Den latinska rasen, som så ofta, och
med en viss rätt, skylies för brist på
handlingskraft, visar, i allt som rör kapitlet
om kärlek, en intensitet och jag skulle
vilja säga ett dödsförakt, som vore värdigt
en japansk soldat. — Lifvet är en dram,
människorna äro aktörerna, och en dram
bör vara spännande, den bör gå undan,
konflikten bör lösas, om det så leder till
fördömelse eller salighet.
Italienarna ha dramatiken i blodet, i
minsta rörelse, i hjärtat, i tonfallet.
Endast det sätt hvarpå en talare eller
föreläsare förstår att ge en dramatisk sväng
åt sin framställning för att draga
åhörarnas intresse med sig, är ytterst
karaktäristiskt, och en dylik medryckande vändning
eller dramatisk effekt förfelar aldrig att
framkalla en entusiastisk applåd eller ett
gillande mummel hos publiken.
Det heroiska, det rörande, det
ohyggliga eller det löjliga, för allt detta är
italienaren lättast mottaglig under den
dramatiska formen.
Huru många gånger har jag icke här
i Italien varit vittne till samtal och
uppträden mellan en man och en kvinna, så
dramatiskt spännande, isande eller glödande,
att jag aldrig glömmer dem. Och oftast
utan några som helst våldsamma gester,
blott en eller annan uttrycksfull handrörelse,
en och annan dräpande eller bönfallande
blick, ord framsagda mellan sammanbitna
tänder, hviskande, hväsande, kalla som
knifstygn eller brännande som gnistor. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
