Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vulkaniska företeelser och jordbäfningar. Jordens inre. Af Svante Arrhenius. Med 22 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
SVANTE ARRHENIUS.
KILAUEAS KRATER.
delselösa, då vulkanerna sannolikt ligga
öfver veck på jordskorpan, i hvilka den
flytande massan (magman) i jordens inre
kilformigt tränger in, så att man
troligen har svårt att ånge hvar
magmahär-den slutar och vulkanröret börjar. Vid
Kilauea har man ovillkorligen det
intrycket, att man står framför en öppning i
jordskorpan, genom hvilken jordens smälta
massa direkt träder i dagen.
Angående jordskorpan vet man
genom iakttagelser i borrhål i skilda
världsdelar, att temperaturen mot djupet stiger
ganska hastigt — i medeltal med
ungefär 30 grader för hvarje kilometer; de
djupaste borrhål äro för öfrigt ej fullt
2 kilometer djupa (Paruchowitz i
Schlesien 1,96, Schladebach vid Merseburg 1,72
km.). Stiger nu temperaturen med 30X
pr kilometer, så måste på ett djup af
40 kilometer en temperatur vara
uppnådd, vid hvilken alla vanligare
bergarter skulle smälta. Nu stiger visserligen
smältpunkten med trycket, men
betydelsen af denna omständighet har förr
mycket öfverdrifvits, då man trodde att
möjligen på denna grund jordens inre skulle
kunna vara fast. Såsom Tammann visat
genom direkta försök är det sannolikt, att
smälttemperaturen stiger endast till ett
visst tryck, för att sedermera, vid
ytterligare stegring af trycket, åter
sjunka. Det nyss beräknade värdet
kommer därför att något höjas, men
om man antager, att andra bergarter
förhålla sig såsom diabas enligt Barus,
d. v. s. att deras smältpunkt stiger
i°C. för 40 atmosfärers tryck, motsv.
155 m. djup, så finner man, att den
fasta jordskorpan ej har större
tjocklek än mellan 50 och 60 kilometer.
På större djup vidtager således den
smälta massan. På grund af
kiselsyran större lätthet kommer denna att
koncentreras i smältans högre skikt,
medan de mera järnoxidhaltiga, de
s. k. basiska, delarna af magman på grund
af sin tyngd företrädesvis samla sig i dess
djupare delar. Denna magma hafva vi att
föreställa oss såsom en ytterst
trögflytande vätska, liknande asfalt. Genom
Days och Allens undersökningar har det
visat sig, att i ändarna stödda stafvar
(30 x 2 x 1 m. m.) af åtskilliga mineral,
sådana som fältspaterna mikroklin och
albit, kunnat bibehålla sin form under tre
timmar, utan att märkbart böjas oaktadt
deras temperatur legat omkring ioo°C.
öfver smältpunkten och de vid
uttagningen ur ugnen varit fullkomligt smälta
eller rättare förglasade. Dessa silikat
förhålla sig helt annorlunda än de
substanser, med hvilka vi äro vana att arbeta,
såsom vatten och kvicksilfver.
Den omröring och diffusion, som
förekommer i magman, särskildt dess
mycket trögflytande ofvantill belägna sura
partier, är således ytterst ringa, så att
magman, likasom albiten vid Days och
Allens försök, skenbart förhåller sig
såsom en fast kropp. Magman under nära
hvarandra belägna vulkaner såsom Etna,
Vesuvius och Pantellaria kan därför,
såsom erfarenheten angående deras lava
visar, ha ganska olika sammansättning,
utan att man därför med Stiibel behöfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
