Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vulkaniska företeelser och jordbäfningar. Jordens inre. Af Svante Arrhenius. Med 22 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VULKANISKA FÖRETEELSER OCH JORDBÄFNINGAR. 299
antaga, att dessa tre vulkanhärdar äro
fullkomligt isolerade från hvarandra.
Lavan i Vesuvius har befunnits äga
en temperatur af 1000 a noo°C. vid
lavaströmmens nedre ände. Ur
förekomsten i lavan af vissa kristaller, såsom af
leucit och olivin, hvilka man af vissa
skäl antar ha bildats före lavans utträde
ur kratern, sluter man till att dennas
temperatur, innan den lämnade vulkanröret,
ej kan hafva varit högre än omkring
I400°C.
Det vore emellertid orätt att ur
lavans i Vesuvius temperatur draga den
slutsatsen, att vulkanhärden ligger på ett djup
af inemot 50 kilometer. Dess djup är
sannolikt mycket mindre, kanske ej ens
10 kilometer, emedan här, liksom
öfverallt där vulkaner förekomma, jordskorpan
är starkt veckad, så att magman på vissa
ställen, där just vulkanerna böra
förekomma, kommer mycket närmare
jordytan än under normala förhållanden.
Vattnets betydelse för vulkanernas
bildning beror sannolikt därpå, att
detsamma i närheten af sprickor under
hafsbottnen tränger ned mot djupet. Då det
når ett skikt, hvars temperatur är 36 5 °
(vattnets s. k. kritiska temperatur), kan
det ej längre förefinnas i flytande tillstånd.
Detta hindrar emellertid ej, att det tränger
vidare ned i djupet, fastän förgasadt. Då
det når magman, absorberas det af denna
i hög grad. Detta beror därpå, att vatten
vid temperaturer af öfver 300 grader är
en starkare syra än kiselsyra, som
därför af vattnet uttränges ur dess föreningar
silikaten, som utgöra hufvudbeståndsdelen
af magman. Ju högre temperaturen är,
desto större blir magmans förmåga att
uppsupa vatten. Genom detta
upptagande af vatten sväller magman och blir
samtidigt mera lättflytande. Magman
pressas därför ut under utöfvande af ett
tryck, som fullkomligt motsvarar det
osmotiska trycket vid inträngande af vatten
MATO TEPEE I WYOMING (NORDAMERIKA),
EN TYPISK VULKANISK »NECK».
i en lösning, exempelvis af socker eller
salt. Detta tryck kan blifva så starkt,
att det uppgår till tusentals atmosfärer.
Af detta tryck kan magman lyftas upp
genom vulkanrören, äfven om dessas höjd
skulle stiga till bortåt 6000 meter öfver
hafvet. Då magman nu stiger upp i
vulkanröret, afkyles den småningom, dess
förmåga att hålla vatten absorberadt
minskas med temperaturen. Vattnet bortgår
därför under häftiga kokningsfenomen
och rycker med sig droppar eller större
massor af lava, som faller ned såsom
aska och pimpsten. Äfven sedan lavan
flutit ut ur kraten, afkyles den långsamt
och afger allt mera vatten, som
söndersliter detsamma under bildande af
blocklava. Står däremot lavan jämförelsevis
stilla i vulkankratern, såsom i Kilauea,
afgår vattnet långsammare, och till följd
af de öfversta lavalagrens långa beröring
med luften hålla de jämförelsevis litet
vatten — detta är så att säga utluftadt —,
och deras lavaströmmar bilda därför vid
stelnandet mera jämna ytor.
I åtskilliga fall har man (Stubel och
Branco) påvisat vulkaner, som äro
oberoende af brottsprickor i jordskorpan.
Detta är exempelvis fallet med några
vulkaner från äldre (tertiära) tider i
Schwaben. Man kan väl tänka sig, att trycket
på grund af magmans svallning blir så
stort, att det förmår att genombryta
jordskorpan, där denna är tunn, äfven
om ingen spricka där förut förefinnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
