Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den nya orkestern i Göteborg. Af C. D. Marcus. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA ORKESTERN I GOTEBORG. 343
KONSERTHUSET I GOTEBORG.
delssohn, där de båda första kräfva vida
mera snabbhet i tempot och poetisk
skönhet än hvad nu kom dem till del. »Vid
longörer får man ej dröja, då blir det
långtråkigt.» (Rubinstein om Schubert.)
An-dantet i Schuberts H-moll symfoni är ju en
hänförande tondikt. Den omstridde mästaren
Strauss har varit företrädd: af sin lidelsefulla
»Don Juan» och ett sublimt skönt förspel
till »Guntram», båda tolkade med verklig
intelligens. En del andra nytyskars verk kunde
godt ha uteslutits. Man har berömvärdt nog
äfven velat göra programmen fullständiga
med den franska musiken. Men det måste
sägas, att Saint-Saéns till slut bära är
raffinerad ytlighet, Berlioz’ verk intressera däremot
i sin djärfva och stolta instrumentation. En
nyhet för svensk publik var d’ Indy’s »Istar»,
en glansfull instrumentering öfver ett
musikaliskt obegripligt fattigt motiv. De
populära programmens uppsättning var en
längre tid allt för brokig och litet värdefull. Så
har jag aldrig hört en konstnärlig orkester
spela ett sådant hänförande stort skräp som
Dé-libes balettmusik. En del af publiken —
väsentligen kroppsarbetare — är redan
uppfostrad till klassisk orkestermusik, tack
vare fröken Andrées ledning af en del
s. k. folkkonserter. Populär musik får al-
drig vara dålig musik. Och totalintrycket
skall inte vara en del buller och toner
utan en samlad stämning af något godt
och vackert. Framemot våren ändrades
söndagsprogrammen också betydligt till det
bättre.
Af solisterna på de stora
abonnemangskonserterna var den förnämste Eugen D’
Albert, som spelade Beethovens sista och
härligaste pianokonsert på sitt orkestrala
sätt, ehuru ej med samma totalverkan som
i Berlins Philharmonie. Violoncellisten
professor Becker förmådde trots skicklighet
och kraft icke värma, fröken Ellen Beck
lyckades ej tränga igenom orkesterbruset —
orkestern måste i hög grad dämpa allt
beledsagande till sång i denna lokal — i
Wagnersaker, fru Saenger’ Sethe (violonist)
spelade Brahms härliga konsert med
storartad kraft, men med en icke allt för adel
ton och oskön stråkföring.
Den Furstenbergska donationen gafs
med den önskan att understödja svensk
musik. Det har ej varit så lätt för
främlingarna att tränga in i dess väsen och
rytmik (Söderman), och först efter flera
repriser har det lyckats bättre. Berwalds
»Symphonie sérieuse» spelades utan
förståelse, likaså Normans symfoni n:r 12. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
