Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Carl G. Laurins kulturhistoriska bilderbok. Af John Kruse. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 JOHN KRUSE.
teatermänniskor, som skola sätta upp en
pjäs, eller artister, som fått i uppdrag att
illustrera historiska romaner eller arrangera
tablåer, meddelas här hvad som menas
med pluderbyxor, fontanger, engageanter,
för att icke tala om krinoliner, chignoner,
turnyrer och andra mer och mindre
märkvärdiga modets påhitt. För att finna svaret
på en kostymhistorisk fråga behöfver man
endast slå upp i det utförliga alfabetiska
register, som beledsagar boken och i
hvilket konstnärsnamnen äfven äro införda (med
kursiv stil). En god idé är äfven det
till-lägg med »Anmärkningar», som finnes
intaget i slutet af boken och med
utgångspunkt från de enskilda bilderna ger fria
exkursioner på det kulturhistoriska området
med anförande af litterära källor, däribland
ofta sällsynta tryck. En synnerligen roande
tidsbild gifver här det utförliga utdraget
ur Jesper Svedbergs egenhändiga
lefvernes-beskrifhing, där den duktige biskopen med
en stor öppenhjärtighet omtalar sina trenne
med en hög grad af praktisk sans ingångna
äktenskap. En högst värdefull medhjälpare
särskildt vid dessa anmärkningar erkänner
sig författaren ha haft i herr Gustaf
Stridsberg, som med vanlig frikostighet ställt sina
ovanliga och vidtomfattande kunskaper till
hans förfogande.
Efter denna allmänna karaktäristik af Laurins
vackra och för tusentals personer högst välkomna
bilderbok vill jag endast tillägga några smärre
detaljanmärkningar, som kanske kunde komma till
nytta vid en eventuell ny upplaga.
Att ett afbildadt kopparstick af Schongauer,
föreställer bondfolk dragande till marknaden, har
alltid förut ansetts (så både Wessely och Lippmann),
och jag ser ej någon anledning att, som förf. gör,
utbyta till mot från. Den lilla kyrkan, som syns
i bakgrunden till höger och som bondfolket just
passerat, ligger nog icke i staden utan just utanför,
omgifven som den är med en gärdsgård och
sannolikt utgörande en S:t Görans kyrka, de spetälskas
kapell som brukade ligga utanför staden. Att
folket drager till marknad, därpå tyda ju äfven de
båda kalkonerna, som hänga fastbundna på hästens
hals och mannens sack och korg fyllda med andra
varor till salu.
Det hade vid Rembrandts berömda grupp af
föreståndarne för klädesväfvareskrået i Amsterdam varit
intressant att få veta, hvarför dessa herrar kallas
för »staalmesters». Jo, de hade, som Neumann
upplyser om i sin stora Rembrandtmonografi, i
uppdrag att åsatta Amsterdam-väfnaderna ett
ursprungsbevis i form af en metallplomb. Det ställe, där
denna plombering verkställdes, kallades därför
»stålgården», Staalhof, och herrarna själfva
»stålmästare». Det är nog därför också som en af de
afbildade sitter och håller om en liten påse, i
hvilken stämplarna torde befinna sig.
Ehrenstrahl liffulla genrebild af Medevi
brunnskarlar daterar förf. riktigt till 1689. I
anmärkningarna ger han undertecknad äran af detta
årtal (som förekommer i min bok om Retrospektiva
Utställningen 1898). Vid sidan af denna uppgift
(som icke är min från början utan grundar sig på
katalogen öfver nämnda utställning och för öfrigt
stämmer med den i Nationalmuseum befintliga
lappkatalogen öfver Gripsholmssamlingen) sätter han
emellertid, utan att yttra sig öfver riktigheten och
sålunda lämnande läsaren i tvifvelsmål, d:r A. Hahrs
uppgift 1683 och Karl Gustaf Tessins i »En
gammal mans bref till en ung Printz» 1686. Under
sådana omständigheter är det, som man säger,
»mera tur än skicklighet», att det förstnämnda
årtalet, hvilket grundar sig på en undersökning af
själfva bilden, kommit in i texten under
afbildningen.
leke blott »med all sannolikhet» utan alldeles
säkert är den person, som på Royal Academys
utställning 1787 var ciceron för prins Georg af Wales,
målaren Joshua Reynolds själf. Därpå tyder icke
blott utseendet och det faktum* att Reynolds då
var akademiens president, utan äfven den lur han
håller i sin vänstra hand. Som bekant led
Reynolds af döfhet, en svit af en förkylning som han
ådragit sig under kopierande i Sixtinska kapellet.
Ett verk, som spänner öfver en så
ofantlig tidrymd som fem sekel, kan
naturligtvis icke vara utan brister. Men att
denna bilderbok, bakom hvilken ligger
många års studier och ett både intelligent
och rastlöst samlingsarbete, blifvit så
sakrik och på det hela taget förträfflig som
den är, därtill äro såväl författaren som
den svenska allmänheten att lyckönska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
