Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lifsgryning. Ett fragment med epilog. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFSGRYNING. 375
Men lotshyddans dunge, det är
också morgnar så lyckligt ljusblå, så
glasklart genomskinliga, att de för alltid
genomdränka själens syn med kristall och
eter, och lifvets grå dagar och grå tankar
skola ingenting förmå mot minnet af dem.
IV.
Rullgardinen är nere, och ljuset är
tändt på bordet, som ligger tomt.
En liten pojke, alltjämt densamme
och du själf, sitter med lockhufvudet
lutadt däröfver. Mamma finnes icke
härnere i bottenvåningen, men gamla
farmor, som är hvit och fin och lustig,
gör skuggbilder. Hon tänder ett nytt
ljus, tänder två och tre och sätter
händerna så, att det på väggen blir en hare,
som klipper med öronen. Tjänstflickan
gör det klumpigare efter. Sedan komma
en kung och en drottning med krona,
en prinsessa och ett tjockt troll i en
skog. Du lefver med i en hel händelse.
Men så släckas igen alla ljusen utom ett,
och historien stannar af, bära haren
kommer igen ett slag, men utan riktigt
humör; det är skummare och ensligare nu.
. . . och för din syn skymtar
plötsligt, hvad du i dag sett långt där borta,
hafvet, och du hör vindilarna —
Ditt hufvud har sjunkit ned mot
bordet och du bäres i säng.
— — — Och i rummet är natt,
ljuset är släckt, de sofva och du sofver
själf. Men i din själ är hafvet . . . nej
vägen dit utmed ån, nu när det stora
dunklet ligger öfver den . . . åter sitta
tjänstflickan och du på en bänk därute,
och i ån ligger ett skepp med tungt
ankare. Men nu är skeppet jättestort
och masterna oerhörda mot en svart
rymd, och när sjömannen kommer till
flickan och sätter sig hos er på bänken,
ligger också på hans ansikte dunkel, så
att man bära ser ett tomt askgrått spök-
ljus. Och när han blickar ut mot
rymden, finnes det i hans ögon en sorg, som
du uppfattar.
Då hviner det med ens utifrån
himmelsrymden öfver hafvet, och det svarta
skeppet i ån rör på sig, kommer mot
er, vill hämta sjömannen, som icke får
vara i land ... du ser flickan och
honom i ett sista ögonblick, stela . . . och
i fasa vaknar du och är i din lilla säng.
Nedanför den står ju flickans, där sofver
hon, du hör det, farmor sofver äfven
bredvid. I byrån speglas en mycket
svag dager af lyktljuset från torget.
Underligt för ett litet barn att se sitt rum
om natten, ensamt vakande . . .
Men i din lilla själ lefver samtidigt
drömmen, vägen därute, sjömannen och
det svarta skeppet. Dock bortom
alltsamman är något ... är det icke hafvet?
Hafvet, som är dragningen, förtrollningen,
hafvet, hvars pust ur fjärran ligger öfver
hela din stad. Och i ett spädt väsen,
som själft ingen medvetenhet har därom,
dallrar dess sus för alltid som i en lyra.
V.
Men återspeglade din själ alltet,
liksom trädgårdens stora glaskula utan att
veta det upptager landskap och rymd,
så lefde du ända främst med
hemmets rum och gårdar, människor och djur.
Din kammares golf var ett lekens
rike. Där kände du alla tiljorna; vid
mattan funnos fyra breda och en smal,
och bland dem utstakade du kungariken
och länder. Hvarje eftermiddag, när
solstrimman passerat den golftiljan där,
blef hon gyllene och varm, och du var
lycklig. Det fanns något i dig som
visste, att den stora världsglansen öfver
hvita segel och mörkblå å, öfver stad
och rymd därute kom in till dig, medan
de vuxna sutto vid fönstret och arbetade.
Härinne är allt förtroligt och lefvan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
