Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lifsgryning. Ett fragment med epilog. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 FREDRIK VETTERLUND.
de. Byrån vid väggen står och menar
något för sig själf, som den aldrig talar
om, och hörnets runda hvita kakelugn
blir i skymningen en godmodig jätte,
som hviskar historier. Mörka regnkvällar,
då lyktorna ute från torget lysa in i
rummet, lefver allting riktigt upp
omkring dig, stolar och soffor och bord,
och medan den svart-hvita hunden
sofver vid tröskeln, går du vid flickans
hand fram och åter på golfvet och
gnolar visor. Och fartygen och stranden
och vägen ditut lefva i visorna.
— — — Men steg man trappan
upp till öfre våningen, lågo där tre rum
med torget nedanför sig.
Förmaket, hvitt och gyllene, var höljdt
i hvita gardiner och flor. Salen, det
största och djupaste rummet, i midten,
hade mörka tapeter, mörka vrär och
gamla mörka porträtt. Innerst låg ett
aflångt och smalt rum med alkov och
ett enda fönster. Det syntes
hvardags-lugnt, förtroligt, litet svårmodigt, och
utan sol blickade det från tapeterna där
som ur ett mildt grått öga.
Men hvem var det kvinnliga väsen
som ilade fram genom dessa rum, med
vingade steg som den unga sommaren
själf? Hvem var det som lyfte en liten
pojke upp emot alla fönstren här för att
han skulle se vida och långt,
skyndande med honom ur rum i rum?
––––— Sin pappa åter ser en pys
sådan som du sällan. Han finns ej
heller mycket uppe i våningen, han har
särskilda rum, där han mottager
främmande herrar från staden. De tala om
skutor och sjökaptener. För resten vet
du, att nere i magasinet mot kajen till,
där det trefligt luktar mjöl genom alla
våningarna och östersolen alldeles
särskildt muntert lyser in i fönstren, där
har han drängar, som göra hvad han
säger, och rulla ofantliga hvita säckar,
som du inte ens kan rubba.
Men mellan det magasinet och den
lilla gården med planket ligger husets
stora gård. Den omges af den
klostermörka, fallfärdiga korsvirkeslängan och
andra uthus af mycket skiftande höjd
och med olika sorters tak, så att solen
där rundt omkring skiner på en kuriös
samling gaflar och takåsar. Och
takrännan där sitter så lustigt sned, och
där är fullt af krokar och gömställen,
och höns och kattor ha där ett helt
paradis, och kajens karlar ha sin gång där.
Och hvad solen i kvällarna kan
lysa röd på skorstenarna högst uppe
eller på den stora väderflöjelshandsken,
medan allt där nedanför ligger i skugga!
VI.
Men den lilla gården med
päronträdet och planket —
vid den har gamla farmodern, som
är fin och grå, sitt eget lilla krypin
midt emot dig.
Små hvita gardiner för små fyrrutiga
fönster, små porslinshundar på bordet
och det hela ett dockskåp, lagt, hvitt,
putsadt. Här ätes bakelser, här
berättas historier, här får också den
svart-hvita hunden komma på visit. Här är
det alltid söndag.
Men däröfver, i det klostermörka hus,
som förbinder de bägge gårdarna, slingra
sig lustiga trappor upp till
handkammare och gamla salar och vindar, som
kanske varit i bruk när nu förgätna
generationer bodde här . . . Hvem vet
något därom, hvem minns de gamla
borgarna i en liten stad?
leke ens farmor, som är hvithårig
och kan sagor, ty då var hon icke här.
Men för en liten pys är allt detta
barndomshemmet, icke minst den stora
gården med magasinet och gömställena
och den lilla med planket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
