Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lifsgryning. Ett fragment med epilog. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFSGRYNING.
377
— — — Min djupblå middagshimmel
tar af vemod bort det sista stänk.
Här min gård är stängd från kajens vimmel,
solen skiner på min trädgårdsbänk.
Du, som här min barndoms örter vårdar,
det var frid i dina rosengårdar,
middagsklarhet, drömljuf blomsterro.
Djupa blå, som hemmets gård betäcker,
för min själ ett bad i ren kristall —
hvarje syn, som ängslar och förskräcker,
går till grund uti ditt klarhetssvall.
VII.
De tre rummen i våningen lågo i
rad, dörren kunde vara öppen mellan
alla tre.
Men voro de äfven stängda, så
hörde man i förmaket hvad som gjordes i
salen och i salen hvad som gjordes i det
smala rummet, i sängkammaren med
alkoven och den röda ampeln.
Men var man inne i sängkammaren,
så var det förbi. Dess andra v’ågg var
hel och sluten, och bankade man på
den, hördes blott tjocka muren.
Där slutade dina föräldrars rike! Där
bakom låg ett annat hem med andra,
okända rum och andra okända
människor! Det var en annan värld, så
nära det var, en värld dit du inte
kunde komma.
Ert hus’ stora gård hade vid sidan
andra stora gårdar både till höger och
vänster, gårdar som sträckte sig ned
till ån.
Från kajen kunde du komma in i
dessa gårdar, komma in i något som
tillhörde de okända rikena.
Den ena af gårdarna slutade uppåt
i ett stort, mörkt, fästningslikt torn.
Därbakom — det förstod du — lågo just
de okända rum, som på den sidan
gränsade upp till dina.
Om människorna därinne visste du
bära, att de voro mycket främmande.
Du såg dem aldrig. Du visste, att där
fanns en pojke med förnäma, stela, vack-
ra drag, men du hade ej talat med
honom. De voro för dig som en sorts
skuggfigurer, som rörde sig därinne i
rum, större, mörkare, möblerade med
mera tung prakt än den glada och
hvardagliga våning du bodde i.
VIII.
Du har själf flyttats upp i öfre våningen,
som likaledes ligger åt det stora torget.
Där bor du nu i det innersta rummet,
det aflånga med bära ett fönster.
Tvärs öfver torget bodde en liten
tös som hette Gerda, hvars föräldrar
kände dina.
Hon fick emellanåt komma och leka
med dig. Du visste vanligtvis
klockslaget och satt otåligt och väntade på
bordet.
Ännu var hennes trappa tom, tom . . .
Och några minuter gingo, och
trappan var tom, tom.
Så med ens fylles dörren därborta
af färg och lif och rörelse, och ett
långt fruntimmer träder ut och har en
liten flicka vid handen, en flicka med
eldröd kappa.
Du skriker upp i förtjusning, ty det
är Gerda.
De komma rätt öfver torget. Nu ha
de passerat linjen, där stenläggningen
ändrar sig. Nu gå de förbi midtelstenen.
Du urskiljer i Gerdas hand hennes
tygdocka, som du känner igen. Nu äro de
nära — i vild glädje knackar du på
fönstret, de titta upp; hälsa, le och nicka.
Nu springa de uppför stentrappan, du
lyssnar efter dem i stora trappgången
— mycket riktigt, där hörs med ens
buller, steg och röster, du springer ut
i salen, dörren öppnas, det kyler genom
rummet och från kläderna; Gerdas röda
kappa hänges upp vid dörren, och ni gå
in i lekens rum. Du ser, hur den lilla
barnkroppen sakta reser sig på tå, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
