Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Religionens nya ställning i Frankrike och statskyrkoidén. Af S. A. Fries. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGIONENS NYA STÄLLNING I FRANKRIKE.
405
de republikens fiender.» Man får framför
allt icke glömma, att den katolska tron
själf på sätt och vis inbjuder till
okyrklighet, emedan prästen och kyrkan ju
tro och handla i de troendes ställe.
Om något utrotande af den katolska
religionen kan således icke blifva tal,
huru mycket än de radikala skulle önska
det. Deras ledande män inbilla sig ej
heller något sådant, allra minst nu, då
kyrkan är »förföljd». Det som borde
göras vore naturligtvis att slå in på
reformernas väg. Men den franska staten
har förklarat sig icke hafva något intresse
i att positivt befordra en reformation.
Ty därtill kräfdes etablerandet af en
fransk statskyrka. En statskyrka i detta
ords verkliga mening innebär, att staten
har ett lefvande intresse i positiv
riktning för sina religiösa angelägenheters
ordnande; att den vidare gifver en viss
religion eller riktning i densamma en
priviligerad, ledande ställning, äfven om
andra religioner och riktningar tolereras,
ja till och med understödjas, ifall deras
verksamhet i stort sedt anses befrämja
det religiösa ideals uppnående, för hvilket
staten som statskyrka sträfvar; att den
slutligen pekuniärt understöder i första
hand den religion, som den anser böra
vara den ledande. Detta är idén med
statskyrkorna öfverallt, hvarest de
blifvit upprättade. I regel har endast
protestantismen genom vissa historiska
nödvändighetsåtgärder vid reformationen
(furstarnas summepiskopat: »Cujus regio,
ejus religio») delvis af förreformatoriskt
ursprung, men framför allt genom dess
förmåga att träda i lefvande växelverkan
med de nationella idéerna och krafven
kunnat förverkliga statskyrkans idé. I
reformationens moderländer, Tyskland
och Schweiz, är statskyrkoformen den
härskande, likaledes i England, ehuru
man i den reformerta protestantismen
städse iakttager starka böjelser att sprän-
ga nationalitetsbanden och, enligt
romerskt mönster, etablera internationella
kyrkor. I Nordamerikas förenta stater
har detta redan ägt rum; de forna
statskyrkorna i Virginien, Connecticut,
Massachusetts och andra stater hafva för länge
sedan blifvit upplösta för att ersättas af
alla dessa talrika s. k. synoder, hvilka
utsträcka sin verksamhet öfver alla stater
i Nordamerika. Metodismen och
frälsningsarmen utgöra som bekant
internationella associationer, hvilka gripa djupt
in i flera länders nationellt religiösa
utveckling. Äfven i Schweiz och i
England har därför statskyrkoidén att bestå
hårda duster med frikyrkotanken. Den
reformerta protestantismens
internationella sträfvanden, hvilka fått många både
vackra och storartade uttryck ifråga om
inre och yttre mission och kristliga
världsförbund, t. ex. K. F. U. M. och
evangeliska alliansen, äro härutinnan liksom
uti så mycket annat ganska nära
besläktade med den romerska katolicismens
idealer och metoder.* De skulle
säkerligen verka i hög grad försvagande
på det nationella medvetandet (så är
förhållandet i Nederländerna, hvarest
statskyrkan också är upphäfd) i de
länder, i hvilka de florera, om icke just
dessa riken utgjorde världsdelsvälden,
som städse sträfvade, hemligt eller
uppenbart, efter världsimperium. Om t. ex.
den engelska metodismen utsträcker sitt
inflytande till de skandinaviska länderna,
så öfverensstämmer detta med det engelska
världsväldets politiska intresse, och man
får då i England svälja förtreten, att landets
frireligiösa i rikets politiska, ja till och
med krigiska konflikter stundom ställa sig
på fiendens sida. I Amerika verka
frikyrkornas stora internationella »synoder»
ännu mindre antinationalistiskt, emedan
* Se min utredning i »Fredrik Fehr, hans
hans verksamhet och betydelse som teolog»
1896 s. 162 ff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
