Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - De kosmogoniska idéernas utveckling. Af Svante Arrhenius. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
planeterna ej ursprungligen solsystemet utan
hafva invandrat däri från dess
omgifningar. En motsatt åsikt vann
emellertid anslutning af hans efterträdare
intill det sista århundradets slut. Först
af alla synes vår mångfrestande
landsman Swedenborg hafva uttalat denna
åsikt (1734). Han har upptagit
Descartes’ teori, att hvirfvelrörelsen spelar en
ytterst viktig roll i naturen. Enligt
Swedenborg rör sig materien såväl uti
atomerna som i stjärnsystemen i en
ständigt hvirflande kretsgång. Solen och
dess omgifningar voro således från
början en stor hvirfvel. Denna hvirflande
massa utvecklade sig småningom så att
den öfverdrogs med en fast skorpa, som
skymde bort solens ljus. Hvirfvelrörelsen
tilltog emellertid, och den fasta skorpan
tänjdes därigenom ut allt mer.
Slutligen kunde skorpan ej längre spännas
ut, den brast, och dess materia lade sig
såsom en fast ring vinkelrätt
mothvirfvel-rörelsens axel. Solens ljus blef då åter
synligt; Swedenborg erinrar i detta
sammanhang om förut osedda stjärnors
plötsliga uppblossande. Den fasta ringen
kring hvirfvelns yttersida tänjde sig
vidare och brast slutligen i flera smådelar,
som antogo klotform, och dessa delar
utgöra planeterna. Dessa aflägsnade sig
vidare från solen i hvirfvelns midt ända
till dess de intogo platser, som
motsvarade deras egen hvirfvelrörelse och
rörelsehastighet. Samtidigt bildade sig
äfven månarna, mindre brottstycken af
den ursprungliga ringen. På detta sätt
förklarar Swedenborg, huru alla
planeterna röra sig i nära samma plan och i
samma riktning. Angående månarnas
rörelse kring planeterna har han ej gifvit
några detaljer.
Då solhvirfveln rör sig allt
långsammare, ju längre man aflägsnar sig
från dess »källa», solen, så har också
jordens och andra planeters omloppstid
varit betydligt kortare, då de bildades,
och årens längd har således allt mer
tilltagit. På liknande sätt har
rotationstiden, det vill säga dygnets längd,
småningom blifvit allt längre genom
jordskorpans friktion mot omgifningen och
andra omständigheter.
Men finner stundom hos Swedenborg
en antydan att han af filosofiska skäl anser
det vara omöjligt att tänka sig, att
världen blifvit skapad, det vill säga bildats
ur intet. Endast omvandlingar äro
tänkbara, men en början och ett upphörande
af den materiella världen kunna vi icke
tänka oss. Egendomligt nog anser han
emellertid att en utsträckt kropp, hvad
vi skulle kalla en atom, kan tänkas
uppkomma genom en häftig hvirflande
rörelse af en matematisk punkt, som ej
har någon utsträckning.
En stor brist hos Swedenborg är att
han ej förstått att grundlägga sitt system
på Newtons lära om gravitationen. För
planeternas rörelse antar han likväl de
lagar, som följa ur Newtons lag, men
han är så föga genomträngd af denna,
att han äfven föreslår alternativt andra
matematiskt formulerade lagar, stridande
mot Newtons och i hvilka vi ej kunna
finna någon fysisk betydelse.
Angående den öfriga världen anser
han, likasom Descartes, den vara
uppbyggd efter samma principer som
solsystemet, så att hvarje stjärna är
centrum i sin hvirfvel. Men dessa hvirflar
bilda tillsammans större system. Det
större system, till hvilket vårt solsystem
hör, har sina stjärnhvirflar hopade kring
ett plan, som motsvarar djurkretsen i
vårt solsystem, och detta plan är
vintergatans midtplan.
Denna sistnämnda åsikt om
vintergatans betydelse utfördes något senare
och med mycken klarhet af Wright 1750
(oberoende af Swedenborg). Kant
upptog denna idé från Wright utan att på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
