Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 / 77 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - De kosmogoniska idéernas utveckling. Af Svante Arrhenius. Med 10 bilder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så kallade nya, stjärnorna hastigt

SPIRALFORMAD NEBULOSA i »Jakthundarna», fotograferad vid Yerkes-observatoriet i Amerika, en typisk, vackert utbildad, spiralformig nebulosa. I spiralens två armar ser man tydligen en massa »knutar» och ojämnheter, hvilka troligen förorsakats af »invandrade» himlakroppar. I midten den centrala kropp, som troligen stannat kvar där vid kollisionen. Vid slutet af den ena spiralen syns en annan stark kondensation.

förvandlas i nebulosaartade töcken.

Ännu återstår en fundamental
tanke inom kosmogoniens område,
hvilken spelat en ännu större roll än
de förut nämnda, nämligen idén om
världarnas eviga bestånd. Denna
hufvudsakligen af filosofer hyllade
mening, som finnes redan i den
indiska Brahma-sagan, framhäfdes
också af Swedenborg. Konsekvensen af
denna åsikt är, att världsutvecklingen
måste vara en ständig pulsation
mellan solstadiet och nebulosastadiet.
Ty om man såsom Laplace antar,
att hvarje planetsystem utvecklats
ur en nebulosa för att sedan dö af
köld, så borde hela världen sedan
oändliga tider, då ju tiden är evig,
ha varit en isöken. Då nu detta ej
är fallet, måste man antaga, att
världen regenereras, så att nya
nebulosor uppstå ur de slocknade solarna,
och att utveckling en således ständigt
börjas på nytt. En dylik åsikt har
uttalats med mycken skärpa af
Spencer och enligt hvad jag hört sägas äfven
af Nietzsche, samt, sedd i Darwinismens
ljus, af den spiritistiske filosofen Karl
du Prel.

De förra århundradenas naturforskare
synas ha haft en omedveten föreställning
om materiens oförstörbarhet, i det de
ständigt talade om materiens omordnande
i vissa regelbundna grupperingar.
Däremot är energiens oförstörbarhet först klar
genom det sista århundradets forskning.
Medan man således på Laplaces tid, och
för öfrigt äfven långt senare, bemödade
sig att bevisa att en våldsam
sammanstötning mellan planeterna ej var att
frukta inom afsevärd tid, hyste man ingen
som hälst farhåga för att solen skulle
förspilla sitt energiförråd och att
planeterna därefter skulle vara hemfallna åt
en säker död. Så snart Mayer funnit

satsen om energiens oförstörbarhet, var
hans första tanke, huru det väl kunde
vara möjligt att solen slösade bort sin
energi utan att den märkbart aftog.
Mayers åsikt att instörtande meteoriter
uppehöllo solens lifsvärme visade sig föga
tillfredsställande, och så uppställde
Helmholtz sin berömda hypotes, att solen täcker
sitt oerhörda värmebehof genom en
ständig sammandragning. Denna energikälla
skulle emellertid hafva räckt för endast
ett tjugutal af årmillioner. Då nu
geologien lär oss, att jordelifvet existerat
under förhållanden, som tämligen nära
motsvara de nuvarande, under omkring
en miljard år, så var det tydligt, att något
nytt värmeförråd måste finnas för att
täcka de enorma utgifterna. Jag har
försökt visa, att likasom på jorden de
kemiska processerna äro de väsentliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>