- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
221

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur lifvet i Lund kring 1800-talets midt (1847—1870). Af A. O. Lindfors. III. Sång och musik, sällskapligt umgängeslif, grupper och personligheter. Med 15 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UR LIFVET I LUND KRING 1800-TALETS MIDT (1847 —1870) 221

Det fanns en liten originell och
slagfärdig man, som tidtals var boende i
Lund under tjänstledighetsperioder,
nämligen kyrkoherden i Slågarp, nystafvaren
Hampus Tullberg. Han var sjuklig och
så rädd för drag, att pendelklockan i
matsalen måste stannas under måltiderna
för att ej Tullberg skulle förkyla sig.
Ett ordskifte mellan honom och biskop
Thomander omtalas, där kyrkoherden
behöll sista ordet; för att förstå
anekdoten måste man veta, att biskopen äfven
hade prebendepastorat, att Tullberg var
låghalt och Thomander skefögd. Biskopen
hälsade den på uppvaktning inträdande
ämbetsbrodern med ett raskt: »Hur står
det till, stora och lilla Slågarp?» — »Jo,
tackar bra, östra och västra Skräflinge.»
Med användande af två kända
Lundapersonligheters namn gjordes följande rim:

»Heder och tack!» sa’ Schweder till Flach.
»Tack och heder!» sa’ Flach till Schweder.

En ung studiosus, som var lite
landtlig och hade sitt föräldrahem vid
egendomen Toppelagård nära Lund, blef
alltid vid presentation för driftlystna
kamrater efter brorskålen tillfrågad: »från
hvilken lagård kommer du?» Svaret blef
helt beskedligt: »Toppelagård». —
Samme man blef sedan landtbrukare och
hästkarl och en duktig sådan, och dä
kom följande yttrande ut, som han i ett
obevakadt ögonblick skulle ha fällt:
»Principer, hvad är det? Jag har inte mer
än en princip, och det är, att när jag ser
en bra ryktborste, så köper jag den.»

Om fältläkare-stipendiaten Gröna voro
en mängd historier i svang, mest sådana
som han själf med en anekdotdiktares
frihet och trovärdighet släppt ut. En
bland de många var berättelsen om den
tama hvalfisken, den Crona på en
sjöexpedition lärt att åtfölja korvetten och
att hvarje morgon komma bort till
aktern för att få skeppsskorpor ur hans

hand. Om han någon gång sof öfver sig,
började det kloka djuret spruta vatten
mot skeppsläkarens kajutruta för att göra
sig påmindt.

En välkänd typ var Erik Wilh.
Thor-björnson; han gick omkring med en
resväska öfver axeln och sålde sina elaka
paskviller med hårresande titlar: den
lagerkrönta åsnan, den osnutna köksan,
skånska surlimpans inflytande på
teologiska fakulteten, o. s. v.

Medicinarna denna tid tyckas ha varit
mera originella än de öfriga studenterna,
att döma efter de många om sådana
bevarade anekdoterna.

Tutte Wenster, en son till förre
direktor musices, asessor Wenster, och
som efter en lång medikofil-sejour i Lund
for öfver till Amerika och blef en
ansedd praktiker där, bekände för en
kamrat, som uttryckte sin förundran öfver
att en art trädgårdssnäckor, som lefde i
gamla botaniska trädgården, på sista tiden
hastigt minskats i antal, att han, Wenster,
hade ätit upp dem: »Jag har lifnärt mig
af dem och af krassen på min faders
graf nu i en hel vecka.»

Andra exemplar af samma perpetuella
medikofilaretyp voro den godmodige
Johan Peter Nilsson, »Jupiter» kallad,
och Hans Henrik Cedergren. I sin
välmakts dagar, så länge fadern,
prosten C, lefde i Lund, hade Hans
Henrik egen häst, för hvars rastande
han med förkärlek utvalde den då öppna
och oplanterade Tegnérsplatsen. Sen
slog han sig på hundafvel och hoppades
kunna både själf lefva och föda hustru
och barn på detta näringsfång.

Bland öfriga ridande och hästägande
studenter märktes äfven fil. magister
Samuel Åberg, en veteran från 1840-talet,
som länge låg kvar och förberedde en
historisk docentafhandling, hvaraf dock
blef intet, samt Palle Rosencrantz, som
en gång till stor förvåning för kallar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free