Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur lifvet i Lund kring 1800-talets midt (1847—1870). Af A. O. Lindfors. III. Sång och musik, sällskapligt umgängeslif, grupper och personligheter. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
A. O. LINDFORS
mästare Vengberg red upp för den branta
trappan till andra våningen i stadshuset.
Bland ryttarinnor märktes fru Mathilda
Naumann och frii Ida
Thomander-Warholm; den sistnämnda red en liten raggig
hvit islandsponny, som Otto Thorell
hemfört från sin Spetsbergsresa.
Binamn på personer och lokaler voro
naturligtvis ytterst vanliga. Vi ha redan
sett några exempel härpå, andra må här
tillfogas. En student Holmberg, som
ursprungligen ägt hus i Helsingborg men
så småningom intecknat det öfver
skorstenarna, kallades Gallas, enär han,
liksom 30-åriga krigets bekante härförare,
»hade ovanan att förlora så många
krigare»; han var äfven berömd för att ha
författat en komisk hjältedikt: »En afton
i Olympen».
Lille Fagerström kallades alltid
»Proppen», två herrar Svensson »stora» och
»lilla Stina», en ung dandy, som hvarje
morgon satte litet smink i ansiktet, fick
heta »Alfresco». En viss Nylander fick
aldrig bära sitt ärliga namn utan hette
alltid i kamratkretsar »Tillberg» eller på
grund af sin stora käpp »Tillberg med
dunken». Tre universitetslärare, som ofta
sutto glammande i gula rummet, kallades
»det akademiska skrattet»; en yngre
fakultetsledamot bland teologerna, hvars
utseende och handlingssätt ej rätt
ansågos harmoniera, fick namnet »den
botfärdige röfvaren».
På postkontoret tjänstgjorde på
1860-talet under den lille morske
öfverstelöjtnant Engmans tid två äfvenledes
mycket småväxta biträden. Alla dessa
kallades Brevis I, II, och III*. En af
dem hette Mathias till förnamn, det
blef »Gallimathias» af det hela.
Fru Schelander, som höll ett
blygsamt kaffehus i Skomakargatan med
* Brevis, ett latinskt ord som betyder kort,
småväxt.
schack- och brädspel, fick alltid heta
»Mutter», en manhaftig, präktig gammal
studentuppasserska »Frugan», en
rödhårig studentväckare »Morgonstjärnan»,
en äldre kvinna af en egendomlig mörk
och skarp ansikstyp, som såg ut som
om hon trädt direkt ut ur en folksaga,
blef efter sin hembygd kallad
»Kivi-kan».
Bland andra mera originella figurer
må ej danslärare Karl Edström och
poliskonstapeln Jönsson glömmas. Den förre
kom till Lund en gång om året och
lärde en och hvar, som önskade det, att
bli »elegant, comme-il-faut och ganska
förtjusande». Den senare var en viktig
— i ordets dubbla bemärkelse — faktor
i ordningens upprätthållande i Lund;
det var han som uppfann den ofta
citerade karaktäristiken öfver Lundadimman:
»det är likaså som man såge ett haf».
Såsom f. d. kusk hos en familj
Nordström i Lund var han på en gång mån
om sin senare värdighet och förtrolig
mot sönerna i huset; när han knackade
på hos unge häradshöfding Richard
Nordström, hette det därför: »Öppna Richard,
det är herr Jönsson.»
Bland öfriga kända gestalter under
1850- och 60-talen må ytterligare
påminnas om: den blinde Browning, som
med hjälp af hörsel och känsel säkert
letade sig väg genom vimlet till och med
på en marknad, den leende, gestikulerande,
döfstumme guldsmeden Lundström,
vaktmästarna Danielsson, Duvahn, Bäckqvist
och Cato; i synnerhet Danielsson var en
mycket originell företeelse. Inom skånska
nationen såväl som inom sällskapslifvet
skulle han »allting bestyra», han var
kruserligheten själf men fordrade också
att bli mycket artigt bemött. Blef han
stött på en person, riskerade denne att
se brickorna gå förbi sig på
bjudningarna. När Danielsson kom
småspring-ande med bjudningslista och blyerts i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
