Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Herkules vid skiljevägen. Af Antonio Beltramelli. Öfversättning från italienskan af A. Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERKULES VID SKILJEVÄGEN
Af ANTONIO BELTRAMELLI
Öfversättning från italienskan af A. Ahnfelt
RUTUS hade talat. Signora
Eulalia sänkte blicken och
slätade ut lakanet.
— Är det verkligen säkert?
frågade hjälphustrun och blef stående på
sängkammartröskeln. Hon höll den lilla
nyfödda i sina armar, som var iförd en
hvit långklädning, prydd med röda
rosetter.
— Visst är det säkert, svarade
Brutus och vände sig om.
— Skall hon verkligen heta Plebe?
— Plebe, Plebe, Plebe, tre tusen
gånger Plebe! Har ni med den saken att
göra, kanske?
Hjälphustrun försvann utan ett ord
till svar, och strax därpå lämnade äfven
Brutus rummet.
Signora Eulalia vände hufvudet af
och an på kudden och suckade. Brutus
hade gjort sitt val; Brutus var herre i
huset, och det var ingenting att säga
om den saken. Men, du gode Gud, hur
kunde man ge ett oskyldigt litet barn
ett sådant besynnerligt namn?
Det var då inte nog med, att den
förstfödda skulle heta Dronitza, fast man
i hvardagslag kallade henne Nizza, det
var då inte nog därmed? Det var att
tänka på fackföreningen och vännerna
och på de politiska fordringarna, och
på Gud vet inte hvad. Skäl, som gjorde
Brutus till en despot och den stackars
signora Eulalia till en lefvande martyr.
Signora Eulalia teg, suckade och re-
signerade utan hat, utan uppror, utan
häftighet, utan motstånd, som den
beskedliga varelse hon var, färdig att offra
allt för husfridens skull. Då Brutus sade:
»jag vill!», fanns det ingen i världen som
kunde få honom att återta sin befallning
eller ändra mening. Ett par tre gånger
hade hans hustru försökt att invända ett:
— Tycker du inte det vore bättre,
om vi till exempel gjorde så i stället.. .
Men då hade Brutus sett på henne
med ett par svarta, gnistrande ögon och
på ett sådant sätt, att hon genast hade
rättat sig:
— Ja, ja, jag skall göra som du vill.
Du har fullkomligt rätt som alltid.
Och på så sätt hade de båda
makarna ständigt lefvat i frid och endräkt
tillsammans.
Viljan var blott en, d. v. s. hans;
beslutet blott ett, d. v. s. hans; hur
skulle det då vara möjligt, att frid och
endräkt icke alltid skulle råda?
Signora Eulalia var mycket religiös.
Hon dyrkade sin Gud och uppfyllde
samvetsgrant de kyrkliga plikter, som skänka
själen hälsa. Men en dag dundrade Brutus:
— Jag vill inte mer veta af några
präster eller kyrkor eller helgon. Du
uppmuntrar det onda och bidrar på detta
sätt till samhällets undergång. Kom ihåg,
att om du en gång till går i mässan, så
svarar jag inte för, hvad jag gör.
Med bedröfvadt hjärta och bedjande
Gud tusen gånger om förlåtelse åtlydde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
