Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Herkules vid skiljevägen. Af Antonio Beltramelli. Öfversättning från italienskan af A. Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
ANTONIO BELTRAMELLI
signora Eulalia sin mans befallning.
Också detta offer bragtes fackföreningen,
vännerna och de politiska fordringarna. Och
hvad kunde väl hon förstå af sin mans
stora idéer?
Brutus var en idéernas man, Eulalia
en liten anspråkslös kvinnovarelse, som
använde den smula intelligens, hon fått
af Vår Herre, till att afge
krigsförklaring mot damm, råttor och
spindelväf-var samt att icke låta det förbli vid blott
en krigsförklaring. Annars hade hon ett
mycket fredsälskande temperament; hon
var liksom född till att simma på olja.
Hellre än att husfriden skulle störas,
föredrog hon att dagligen och stundligen
dansa efter en annans pipa.
Endast i största hemlighet och om
Brutus var bortrest för någon dag, smög
hon sig till en mässa. I botten af en
låda hade hon gömt alla sina bönböcker,
radband och reliker, ty allt detta var
henne ju oändligt dyrbart. Hon hade
äfven resignerat inför sin mans vilja att
öfver sängen ha ett stort oljetryck af
Garibaldi. Den segerstrålande hjälten
var omgifven af eldröda ståndar. Att
säga sanningen så kostade det mycket
på signora Eulalia att se denna tafla
ofvanför sängen. Ända sedan sin
barndom hade hon ju varit van att på en
sådan plats ha en bild af den heliga
jungfrun, till hvilken hon morgon och
afton ställde sina böner. Men nu ! Ack,
många gånger hade hon öfverraskat sig
själf vid att ofrivilligt höja sina händer
mot den afskydde knekten. Mot sin
vana hade hon verkligen en dag gifvit
en smula uttryck åt sina känslor och
blygt föreslagit mannen:
— Förlåt mig, Brutus, men tycker
du inte det skulle passa bättre att hänga
Garibaldi öfver divanen i matsalen?
— Hvad tänker du då sätta i
stället? hade mannen frågat med barsk ton.
— Men ... jag vet inte.. . kom sig-
nora Eulalias förskräckta svar .. . jag
vet inte ... man skulle ju kunna sätta . . .
till exempel...
— Ut med språket! Hvad för något ?
Signora Eulalia tappade alldeles
hufvudet, när hennes man var öfver henne
så där som ett oväder. Orden dogo på
hennes läppar, hon visste hvarken ut
eller in.
— Du skulle kanske vilja hänga
upp en helgonbild?
— Nej, nej, för all del ... det har
jag visst inte sagt.
— Hvad för någonting då?
— Man skulle kunna. . . till
exempel . . . använda de där stora
fotografierna från Rom, som Serafino förra året . . .
Ack, detta vore bättre, tusen
gånger bättre. Då kunde man ju få med
Peterskyrkan och Colosseum och Caio
Cestios pyramid, och Rom var ju alltid
Rom, det heliga Rom, där påfven....
Men Brutus atbröt hennes tankegång
med ett:
— Du får hålla dig vid det, som jag
en gång har bestämt, och därmed nog!
Signora Eulalia sade inte ett knyst
efter detta. Hon höll sig vid det, som
en gång blifvit bestämdt.
Och på så sätt hände det, att
signora Eulalia inte gjorde det minsta
motstånd, när Brutus yttrade som sin vilja,
att den förstfödda skulle heta Dronitza,
till åminnelse af att på denna plats den
tappre Antonio Fratti ljutit döden. Lika
litet försökte signora Eulalia göra något
motstånd angående bestämmelsen om, att
den andra dottern skulle heta Plebe.
Brutus Marini visste, att allting i
världen, som icke följer evolutionens Iag,
hotas med undergång. Därför hade han
låtit sig ryckas med af tidens idéer,
tidens modernaste idéer, och han hade
slagit sig på att studera socialismen, d.
v. s. han bekände sig nästan helt och
fullt såsom anhängare af dess läror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
