Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
SIGRID PLATEN
Om dessa sina ungdomsår talar hon
alltid med stor bitterhet: »En mera pinad
ungdom ända till det adertonde året har
ingen upplefvat, sjukare har ingen varit,
ej heller närmare vansinnet» ... — »Jag
blef icke ens naturligt bemött. Åthutad,
öfverröstad, åsidosatt, hänsynslöst
behandlad blef jag genom hela min långa
ungdom, allt annat att förtiga. Gud själf
hörde mig icke. Han ville det väl så,
och därför böjde jäg mig länge för
det ...» — »Föräldrar, syskon, vänner,
vänninnor och trolösa älskare uppryckte
hos mig den ena lofvande brodden efter
den andra. I min ungdoms rikedom teg
jag och trodde, att det väl måste så
vara . . . Min lott var icke lätt, men
välsignad af Gud var jag trots allt, ty det
var alltid helg i mitt hjärta» ... —
»Ingenting fick jag lara. Som i en
urskog af människor växte jag upp, och
så tog himlen sig an min sak. Smuts
eller osanning har visserligen icke
besudlat mig, men jag kunde i alla fall
ingenting inhämta, icke ens religion, och
jag väntar den därför ofvanifrån.
Nämligen namnet på den religion, som jag
kallar min eller också en ny
uppenbarad» ... — »Men uppenbarelsens nåd
är att förlikna vid själfva tillvarons
gåfva» ... — »Det stora gudomliga,
oändliga måste man själf finna, och det
är stor synd och orätt att icke låta
människorna själfva göra alla sådana
frågor och upptäckter.»
Från sitt tolfte år sysslade hon också
ensam med lösandet af tillvarons alla
problem. »Jag har själf tänkt mig upp
ända från grunden», förklarar hon, »och
jag arbetar alltjämt på samma sätt.»
Ehuru hon efter dåtidens fordringar
erhöll en vårdad uppfostran, led hon ofta
af »sin grofva okunnighet». All den
bildning hon ägde och den fina
omdömesförmåga, hvarmed hon senare
förvånade Tysklands lärde, hade hon själf
förvärfvat genom studier och ihärdigt
tankearbete. Till hennes mångsidiga
utveckling bidrog äfven i hög grad det
lifliga umgänget i föräldrahemmet med
de mest olikartade personligheter ur de
högre kretsarna. Det var nämligen
vanligt, att man för att andas ut efter den
konventionella tråkigheten i dessa
kretsar uppsökte de judiska salongerna, där
skönhet och fint odladt vett i förening
med slagfärdighet och större
otvungenhet städse stodo att finna. Det var så
Rahel tidigt tillägnade sig den
sällskapstalang och den briljanta
konversationsförmåga, som med tiden gjorde henne
så tilldragande och hennes salong till en
af de förnämsta i Berlin. Frän denna
tid härleder sig ock hennes förvånande
människokännedom. För henne är
ingenting mänskligt främmande, och hon
betygar, att hon midt under de lifvets
vedermödor, som i så rikt mått föllo på
hennes lott, dock städse varit lika vaken
för det i hennes ögon högsta af alla
intressen — »intresset för det mänskliga».
»Hvad är intressantare för
människan än människan», utropar hon gång
på gång.
Alltifrån hennes »pinade ungdom» var
det henne likväl bittert att känna sig
som människa, ehuru hon af traditionen
blifvit dömd att vara endast kvinna, och
som sådan ansågs som »ett vanmäktigt
väsen, hvilket gifvetvis bör sitta hemma
hela sitt lif och som skulle få himmel
och jord, människor och all kreatur emot
sig, om det ville röra på sig». —
Under detta henne af
tidsförhållandena ådömda stillasittande samlade sig
emellertid hennes unga eldnatur till en
kraft, som hon själf kallar »explosiv».
Och samtidigt kände hon med smärta,
hur föga hon passade in i sin tid. »Hvad
är en paradox?» utbrister hon. »En
sanning, som ännu icke kan skaffa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
