Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden. Af Erik Hedén - Bilderna. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN 463
att man för att ända från djupet kunna
tolka denne själf måste vara poet.
Dessvärre, man måste vara ett stycke diktare
för att kunna fatta hvilken betydande
människa som hälst, ej blott en Ekelund utan
äfven t. ex. en Roosevelt.
Personkarak-täristiken är Bengt Lidforss’ svagaste sida.
När han karaktäriserar biskop Billing (»En
prästerlig opinionsyttring»*) som »en typ för
sofisten, maktmänniskan, den idéblottade,
idéförgätne barbaren», är det icke de skarpa
orden jag för min del missunnar B. L.;
men jag har en bestämd känsla af att den
angripnes fel kunde anges med åtskilligt
smidigare, därför ock mer pålitligt
klingande uttryck.
Klandret mot Lidforss som
personskildrare förstummas emellertid till god del däraf,
att han underkastat sina tidningsuppsatser,
innan han utgaf dem i bokform, en sträng
sofring, som t. o. m. drabbade ganska
uppmärksammade. När han icke borttagit den
mot Ossian Nilsson riktade (»Agitationens
ABC»*), har detta tydligen skett med hänsyn
till de grundsatser om agitationen han där
velat inskärpa. Jag kan dock ej finna det
rättvist, att Ossian Nilsson på detta sätt
utpekats som en särskilt ursinnig agitator. Hans
filippik mot dagtjufvarna — kapitalisterna —
må vara orättvis, den skiljer sig dock från
hvad som brukar bjudas i politisk agitation
ej genom sin ensidighet utan genom sin
eld. Men detta berättigar väl ej att släppa
sanningsidealet ens i fråga om agitation?
Naturligtvis icke; synd bära att sanningens
utfinnande så föga beror på vår goda vilja.
[LAND DE konstutställningar, som
under årets lopp varit synliga i
vStockholm, har ingen tilldragit sig
’ så stor uppmärksamhet som Prins
Eugens och Oscar Björcks. De båda
konstnärerna visade sig komplettera hvarandra
på ett lyckligt sätt, i sin behandling af
helt olika områden. Likheten dem
emellan inskränker sig till några allmänt
tidstypiska drag, tillräckliga för att motivera
en sammanställning.
Efter det att Prins Eugen tagit sitt
* Socialistisk journalistik.
Är icke i själfva verket Ossian Nilssons
beskyllning mot de svenska kapitalisterna
för lättja jämförelsevis mer berättigad än
Bengt Lidforss’ för en äfven inom
kapitalistklassen ovanlig brist på medborgarkänsla?
Hvad man i det fallet lär känna om
utlandets penningherrar föder sannerligen inga
illusioner, och beviset med mecenatskapet
i utlandet och hos oss är byggdt på ett
material, hvars otillräcklighet en
vetenskapsman som B. L. knappast borde ha förbisett.
Äfven i fråga om idéer har onekligen
författaren en alltför stark böjelse för de
klara och skarpa linjerna och för litet öga
för riktlinjens böjningar och mörka punkter.
Det är motsatsen mot det nu för tiden hos
moderne kritiker vanliga; sinnet för nyansen
är i regel hos dem, jag vill icke säga stort,,
men dock stort nog att bortta allt intryck
af allvarlig vilja och klar blick för det
viktiga. Nyanseringskonsten är ett af
kulturens finaste kännemärken och får aldrig
förnekas såsom onödig. Men nog får man
förlåta dem, hvilka nu för tiden från
omsvepen och trospratet känna dragning till
en författare, som ej är för kulturell att
taga parti, där striden gäller människors ve
och väl, och ej för »religiöst intresserad»
att kalla dag för dag och mörker för
mörker. Hans lott blir stridsmannens och icke
vare sig modefilosofens eller ledamotens af
Svenska Akademien. Men ännu har dock
mänsklighetens flertal tillräckligt af mandom
— och feghet —- kvar att mer än af alla
raketkäppar tjusas och skrämmas af ett
blankt svärd.
Ek Hn.
nya hem på Valdemarsudde i besittning
har han egnat ett intensivt studium at de
scenerier af dygnets och årets olika tider,
som därifrån uppenbarat sig för honom,
och hans poetiska och distingerade konst
har i dessa funnit ny näring och
utveckling. Utställningen icke blott bestyrkte
Prins Eugens rykte såsom en af våra mest
framstående landskapsmålare utan lade nya
och fängslande drag till hans redan förut
så utpräglade konstnärspersonlighet.
Särskildt frapperade han genom sitt känsliga
studium af den nordiska sommarnattens
trollska och veka ljuseffekter, hvilka säkerligen
BILDERNA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
