Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Heidenstam i Bjälboarfvet. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66S JOHN LANDQUIST
någon orubblig förnimmelse af det rätta, af
det bestående bud och intresse, som är
högre än deras enskilda. Deras själ är
icke alldeles fången af några den
personliga lidelsens föremål, och vid
afskeds-stunden bli dessa fjärran och små. Det
finnes ingen man i Bjälboarfvet som ej kan
dö med frid . . . Det lefvandes stolta
hållning, de jordiska skönhetstingen, begärets
lysande frukter voro en gång föremål för
Heidenstams sång, men döden slet af oss
maktens purpurmantel, vred försvarets klinga
ur våra händer, gjorde oss löjliga, och än
i denna bok går skuggornas antika vemod
igen. Dödens okända storhet var honom
väl ej alltid fjärran, men trots inbillningens
och förgängelselustens sublimitet i Jairi dotter,
har han aldrig om döden drömt så
aningsfulla drömmar som Per Hallström. Men
den har för honom en försoning och
lätthet ur annan, mer immanent grund —
nämligen för så vidt vår kärlek i lifvet fattat
om ej oss själfva främst, men familjen,
fäderneslandet. Ledmotivet i hela hans
stora diktning synes mig vara en hög och
nordisk hymn till hemmet på jorden. I
Folkungaträdet besjunger Heidenstam de
anspråkslösa förfädernas dunkla, förgätna
eller kanske föraktade arbete för ättens
bestånd och glans, den enskildes offer för de
efterkommande, släktenas kontinuitet genom
tidehvarfven. Denna kult af förfäderna är
en väsentlig egendomlighet för Heidenstam.
Det är den bland annat som gör honom
skickad till fosterlandets skald mer än någon
annan. Vill man förstå sitt folk, må man
nattetid söka grafhögarnas skuggor. Den
rotlöse, radikale nyhetsmakaren blir ingen
siare. Redan allra tidigast i sin
ungdomsbok riktar Heidenstam sitt tack till fäderna,
utan hvilkas arbete vi intet vore. Kanske
det var genom denna vördnads port
lyckans solförälskade sångare trängde in i
skuggornas vapenrostiga fornvärld.
Ögonblickets älskare har blifvit historiens
fjärr-skådare, och njutningsfilosofen kom att resa
hjältediktens stränga majestät. Heidenstam
låter i Bjälboarfvets hänryckande slut
konung Magnus från borgarstugans vindöga
se till häst sitt riddarskap, sin edsvurna
väkt »som han frammanat ur de vilda
hoparna och fyllt med adel vilja».
Ryttarna »höllo svärdet upprätt mellan
händerna, och öfverst i spetsarna lyste stålets
lågor till krigets och våldets utrotande».
Dessa riddares ben ha längesen kringströtts
och multnat, och svärdsspetsarnas
eldtungor äro släckta. Men vi veta, att tack
vare dem släcktes väld och våld, den
minste bonde fick i ro plöja sin åker, och
genom dem och flera än äger det svenska
riket lagar, frihet och ära. Deras fridssång
har ej varit förgäfves.
Ännu gömmer detta stora arbete
åtskilligt, som här ej kunnat antydas. Som
gamla ädla bildgrupper i templens sten äro
dess scener för många och skiftande, på
samma gång som dess sammanhang för
djupt, dess skönhet för rik, dess visdom
för långt syftande för att kunna tillägnas
vid en första öfverblick. Liksom
Heidenstams flesta verk vinner det alltmer vid
förnyad genomläsning, det är att införlifva
med sig, och då skall man lämna det
förändrad, riktad. Jag tror att öfverhufvud det
Heidenstamskas karaktär utöfvar och är
skickad att utöfva inflytande på vårt folk
i riktning mot en rakare värdighet, en viss
konstnärligt etisk finhet och adel i
uppfattning. Ännu något annat ger han oss
att glädjas åt — nämligen vårt svenska
språk. Dess träd skjuter här upp sin
krona gles men ståtlig, och bladen äro
tunna men oförgängliga som af adel metall.
Allt det utländska, som eljes frodas hos oss
— och i vetenskaplig stil torde vara
oundgängligt — är här borta, men urvalet har
skett så undangömdt, att purismen ej märkes
på annat än språkets svala svenska renhet.
Det kan vara vår stolthet att äga en svensk
klassicitet som Heidenstams — den ger ej
efter för något annat folks.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
