Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Svenska prosatörer. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA PROSATÖRER
235.
De första 50 sidorna äro — som det
skall vara i en välbyggd roman — nog så
tröglästa, och det dröjer innan man fattar
intresse för de väl genomsnittliga mänskorna
i boken. Men hur det är, infinner sig
deltagandet allt eftersom man lär känna dem
närmare — ett deltagande som mot slutet
af berättelsen närmar sig verklig spänning.
Båda de kvinnliga hufvudfigurerna äro
genomförda med konsekvens och en
berömvärd objektivitet. Mannen, om hvilken den
tysta striden står, är gifvetvis banalare, och
om Ernst Kulman kan man inte annat än
innerligt hoppas, att han inte måtte vara
gjord efter lefvande modell.
Anna Wahlenbergs svala och propra
berättarkonst är en förträfflig dräkt åt all den
blåögda kärlek, om hvilken boken handlar.
En kärlek som är förtrogen med alla
vemodets och trånsjukans tonfall, men bara
står främmande för styrkans och lidelsens.
*
Annie Åkerhielm hör till de prisbelönta
författarinnorna i landet, och jag tror också
hon hör till de mest lästa. Det måste bero
på, att hela hennes intelligens och
känsloriktning står i intim samklang med några
af de innersta strängarna hos svenska folket.
Så är nog också förhållandet. Annie
Åkerhielm har hvarken Selma Lagerlöfs mäktiga
inbillning, Renés esprit eller Mallings
fängslande stilkonst. Hennes förtjänster tillhöra
öfver hufvud inte den bländande sorten. Men
hvarför hon likväl kan utöfva en stor
dragning på en mängd sinnen, är mig efter
läsning af titelnovellen i De gamlas roman
inte längre någon gåta. Det är en
betagande liten historia. Ännu omsväfvar mig
efter läsningen all den oersättliga
gammaldags trefnaden från det Eckmanska hemmet
—■ hur doftar själfva det gamla
borgarnam-net. Det är en konst att ge namn åt sina
figurer också, en konst som kommit
fruktansvärdt på villospår! Som ett litet gult
tvåvåningshus med vänliga krukväxter i
fönstren och en ljusblå kafferök ur skorstenen,
inklämdt mellan skolhus, fabriker och
lyxhotell, som snart skola uppsluka det, fäster
sig den stillsamma berättelsen i minnet.
De båda ungas lyckliga kärlekssaga, som
spelar i förgrunden, får genom
kombinationen med de gamles ett perspektiv, som
förtar intrycket af dess alldaglighet. Toge Annie
Åkerhielms konservatism alltid lika älskvärda
former som här, skulle den vara svår att
förhärda sig mot.
De andra novellerna stå inte på samma
nivå. Djupare ned än till våra farföräldrars
tid räcka väl knappt de slangar, genom hvilka
den dykare, som heter minnet, kan tillföras
verklighetens luft. Sedan behöfs det andra
instrument, som inte i så hög grad stått till
författarinnans rådighet. Den lilla skissen
i fornnordisk anda håller knappt tonen, och
barnkammarhistorierna äro för anekdotiska.
Specifikt dampueril — om ett sådant ord
går för sig, vårt språk väntar ännu på det
rätta -—- är historien om »Alf och Ulf».
Mer afgörande blir likväl det
totalintryck af omisskännlig själskultur och
behagfull sordin, som gör läsningen af
friherrinnan Åkerhielms bok till en rekreation efter
en del — annat.
Trots sin raska och ovanliga succes är
Det röda inslaget en roman med förnäma
litterära egenskaper. Den har plastik och
slutenhet i kompositionen. Den har klarhet
i mänskoteckningen, och den har framför
allt en graciös och skimrande stil •—
Så originell är den däremot inte; den
originalitet, som lyser fram, ligger rätt mycket
på ytan. Man skulle kanske kunna läsa en
fem, sex sidor utan att veta annat än att
man höll i handen en briljant öfversättning
af någon modern fransman, kanske Anatole
France. -— Men nej, det är specifik
Stockholmsdoft öfver »Det röda inslaget».
Marika Cederström är en boren
observatör. Själfständigare än i de stora
kärleksscenerna på lif och död är hon i sina yttre
iakttagelsers värld. Den umgängeskrets, hon
ritar af, rör sig, pratar, gestikulerar med en
sällsynt liflighet och skärpa för våra ögon.
Typerna äro roande, om de också inte
stanna i minnet. Författarinnan har själf sett
på dem med vakna, intelligenta, någon gång
genomträngande ögon, och hennes eget
spelande temperament har lyft opp dem till en
högre andlig rörlighet än de ägt i sig
själfva. Genom sin hjältinnas mun ger hon
uttryck åt sin leda vid sällskapslifvet. Men
det har nu hört till den goda litterära
tonen alltsedan Jean Paul och skall inte oroa
oss. Den, som så har observationsdriften i
blodet kan inte öfverge sin rätta jaktmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0269.html
