Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Svensk vers. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
lan ovanans otymplighet, och innehållet är,
i sin blandning af grekiskt festlynne och
romersk moralisering, föga betydande.
Öf-versättningarna och omdiktningarna af
Ca-tulliska och Horatianska sånger äro ej
dåliga, ställvis lyckade, men gifva ej mycket
utöfver de tolkningar vi förut äga. Det
moderniserade sammandraget ur Iliaden —
i »Homeros» — saknar i all sin prakt
originalets högstämdt gripande lifssanning.
*
Nu till de riktigt unga! När man
börjar läsa Bengt Nyströms Vilsna vindar
har man väl intrycket af en ung skald men
alldeles icke af en nybörjare. Man vaggas
på en flod af mjukt böljande rytmer, örat
smekes af skönhetsord, sinnet af
skönhetsdrömmar. Formen skvallrar ej om den
ringaste kamp med rim och rytmer,
innehållet är angenämt fritt från fåfänga språng
mot uppgifter, som äro diktaren förmenta.
Boken presenterar oss en ung poetsjäl, fylld af
ungdomens drömmeri och känslovekhet men
med ungdomens typiska besvikenhet modernt
stegrad till resignerad hopplöshet. Vi
undgå icke Buddha. Diktarens
älsklingsord, som oupphörligt — alltför
oupphörligt — komma igen, äro, »vandrande vilsen»,
»drömmar», »längtan», »sorg» och »sång»
samt kanske något mera.
Det vore orätt att frånkänna Bengt
Nyström poetisk individualitet. Men det kan
icke hjälpas att hans diktning för
närvarande mera ger intryck af ett, visserligen
särprägladt, utflöde af en allmän poetisk
kultur än af egen nyskapelse. Värst är att
hans dikter hvar tör sig ha för liten
relief, icke tillbörligt åtskilja sig inbördes.
Han saknar icke förmågan att låta en
stämningsskildring mynna ut i en sats eller
en bild, som ger det skildrade dess
symboliska mening; men det räcker ej. Felet
är mindre att han har så föga konkret
verklighetskärlek, det har ej afgörande
betydelse för en ung romantiker. Bristen
ligger nog djupast i den misstro till viljans
kraft, hvarom innehållet talar. När
diktaren kallar Uppsala: »Du svarta stad, som stal
min ungdoms mod», menar han, tänker jag,
hvad han säger; en gång måste Sverige göra
klart för sig hvad detta dyrkade
småstadsuniversitet gjort för att dräpa den
handlingskraftiga ungdom vi ropa efter.
Bengt Nyström ville man mer än de
flesta unga poeter önska en stor lidelse
eller en stor uppgift för att utlösa hans
skaldskaps möjligheter. Det är typiskt, att
den dikt, som skarpast skiljer sig från de
andra, är den om arbetartåget »Första Maj».
Intryck och form få där en energisk
knapphet, en träffsäker flykt, som nästan genast
fäster orden i minnet.
*
En kvick frisinnad kritiker, hvilkens
elakheter genom en lycklig slump bruka passa
förträffligt för den högertidning hon
skrifver i, har kallat Fredrik Ströms
själfka-raktäristik: »den som står med i den
dagliga, heta kampen för kätterska tankar och
hatade idéer» en ornamental eufemism
för socialistredaktör. Uttrycket är
eufemistiskt i en helt annan mening än
författarinnan afsett. Den som har en aning om
hvad en socialistredaktör får utstå, hånar
icke i brådkastet den andliga spänstighet,
som ger en man kraft att efter 12 timmars
(eller mer) dagligt arbete af det mest
nervslitande slag skrifva skönlitteratur. Mosaik
bär prägeln af kampen, tidbristen och
öfveransträngningen i formens
ofullkomligheter och känsloskalans vacklan mellan
öf-verspänning och dödslängtan. Men
kampen och arbetet ha ock gett tonen för det
uppoffrade, de ha skänkt boken den
lifs-allvarets bakgrund, den färg af hjärteblod,
hvilken — med få undantag — alla årets
andra diktböcker sakna.
Fredrik Ströms versdikt bringar dels
strids- och segersånger med glans och flykt
men utan någon högre originalitet eller
fulländning, dels en och annan skildring af
fattigas lidanden utan större poetisk kraft,
dels slutligen personlig lyrik. Den senare
har två rötter: först naturkärleken, en
kärlek som mer söker smycka naturen än återge
den troget, men som har smak och öga
nog att skänka smyckena en egen glans;
sedan grubblet öfver lifskampens slut,
segerdrömmen och förgängelsetanken i ett
men med den senare öfvervägande. Det
är djupast denna dödstanke,
världsfam-nande och personligt känd, oböjlig och
dock med försoning i sig, hvilken gör
diktaren till den äkte poet han med all sin
ofullkomlighet är. Jag citerar ur »De sista
människorna» :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0429.html
