Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
nathan söderblom
framställes den rike ynglingen, som
kommer till Jesus, såsom en förträfflig
medborgare, som icke har brutit mot någon af
lagbestämmelserna i sitt samhälle, eller mot
buden i sin religion. Han är en mycket
aktningsvärd människa, i den vanliga
betydelsen af detta besynnerliga ord. Jesus
säger till honom: »Ni borde göra er fri
från privat egendom. Den hindrar er från
att förverkliga eder personlighet. Den är
en boja för er. Den är en börda. Er
personlighet behöfver den icke. Det är
inom eder, och icke utom eder, som ni
skall finna hvad ni verkligen är och hvad
ni verkligen behöfver». Till sina egna
vänner säger han detsamma. Han ber dem
att vara sig själfva, och att icke alltid
bekymra sig om annat. Hvad hafva andra
ting att betyda? Människan är fullkomlig
i sig själf. När de gå ut i världen, skall
världen vara oense med dem. Det är
oundvikligt. Världen hatar individualismen.
Men detta får icke oroa dem. De skola
vara lunga och samlade. Om någon tar
rocken från dem, skola de gifva honom
manteln med, just för att visa, att
materiella ting icke hafva någon vikt. Om
människor smäda dem, skola de icke svara på
det. Hvad betyder det? Det som man
säger om en människa, förändrar henne
ej. Hon är hvad hon är. Det allmänna
omdömet har alls intet värde. Äfven om
människor bruka öppet våld, få de icke
vara våldsamma tillbaka. Detta skulle
vara att falla ned till samma låga ståndpunkt.
I själfva verket kan en man, till och med
i fängelset, vara fullkomligt fri. Hans själ
kan vara fri. Hans personlighet kan vara
ostörd. Han kan äga frid. Och, framför
allt, de få icke blanda sig i andra
människors angelägenheter eller döma dem på
något sätt. Personligheten är ett mycket
hemlighetsfullt ting. En människa kan
icke alltid bedömas efter det som hon gör.
Hon kan hålla lagen, och ändå vara usel.
Hon kan bryta mot lagen, och ändå vara
ädel. Hon kan vara ond utan att
någonsin göra något ondt. Hon kan begå en
synd mot samhället, och ändå genom
denna synd verka sin sanna fullkomning.
Det var en kvinna som ertappades
med äktenskapsbrott. Vi få icke höra
berättelsen om hennes kärlek, men den
kärleken måste ha varit mycket stor; ty
Jesus sade, att hennes synder förlätos hen-
ne, icke därför att hon ångrade sig, utan
därför att hennes kärlek var så stark och
underbar. Senare, kort före hans död, när han
befann sig på en fest, kom kvinnan in
och utgöt dyrbara vällukter på hans hår.
Hans vänner sökte hindra henne, och
sade att det var ett dåraktigt slöseri, och
att pengarna som vällukten kostade skulle
hafva gifvits ut till barmhärtig hjälp åt
behöfvande, eller någonting sådant. Jesus
gick icke in på detta sätt att se saken.
Han påpekade, att människans materiella
behof äro stora och alltid desamma, men
att människans andliga behof äro ändå
större, och att i ett gudomligt ögonblick
och genom att välja sitt eget uttrycksätt
en personlighet kan göra sig fullkomlig.
Världen dyrkar kvinnan ännu i dag, såsom
helgon.
Ja, det finns tänkvärda ting i
individualismen. Socialismen förintar
familje-lifvet, till exempel. Med borttagandet af
privat egendom måste äktenskapet i dess
närvarande form försvinna. Det är en del
af programmet. Individualismen går in
härpå och gör något vackert af saken.
Den förvandlar det lagliga tvånget till en
form af frihet, som skall underhjälpa
personlighetens fulla utveckling, och göra
kärleken mellan man och kvinna underbarare
och skönare och mer förädlande. Jesus
visste det. Han afvisade familjelifvets
anspråk, ehuru de funnos på hans tid och
i hans folk i en mycket utpräglad form.
»Hvem är min moder? Hvilka äro mina
bröder?» sade han, när han hörde, att de
ville tala med honom. När en af dem
som följde honom bad om lof att gå och
begrafva sin fader, lydde hans fruktansvärda
svar: »Låt de döda begrafva sina döda».
Han ville icke tillåta att något som helst
anspråk inkräktar på personligheten.»
Wildes tolkning uppväcker kanske en
smula misstro. Anblicken af det föremål
han skildrar stores här och hvar af en
advokatyr för älsklingsmeningar, som
skymtar igenom. Säkert uppväcker den
gensägelse. Synderskans kärleksverk var för
Jesus ett uttryck för ett varmt hjärta och
ett tecken på att hon åtnjutit en stor
förlåtelse. Wilde tillämpar Jesu ord om
hennes kärlek på hennes förflutna lif.
Hvarför skulle det då förlåtas? Om hennes
förflutna skulle väl Jesus hafva sagt hvad
han sade till äktenskapsbryterskan i temp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
