Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kristusbilden i oscar wildes de profundis
439
let: »gå, och synda icke härefter». Jesus
väckte anstöt med sin mildhet mot dem,
hvilka en af de många onämnda, som
kastats ut på samhällets afskrädeshög, själf
mer renhjärtad än många af samhällets
högt aktade, i den mest hjärtegripande
skildring kallar för släktets »offerprästinnor,
belastade med folkets synder». Hans
misskund tog sig an de eländigaste. Ligger
i hans handlingssätt något mer? Hade
han mer hjärta för dem, som, låt vara på
detta ohyggliga sätt, voro med i
människovärlden och buro med på släktets tunga
börda, än för dem, som förstodo att
alltjämt hålla sig undan, utan svårighet, utan
längtan, utan uppriktighet, stängda, kalla,
vissna, själfgoda, hycklande? Det är en
annan än Wilde som framkastat en sådan
förklaring, som visserligen icke är
sentimental. Det sedliga bedömandet är en
ömtålig sak. För Wilde måste i hvarje
fall en sådan synpunkt vara främmande.
Han trodde att personlighetens
själfutveck-ling kunde försiggå utan möda som en
lek, under njutningsrik själfbetraktelse.
Och han trodde sig kunna behålla den
privilegierade platsen som en åskådare,
hvilken blandar sig i vimlet endast för ro
skull, när han vill. På båda dessa
förutsättningar blef han bittert bedragen.
Eller i fråga om de anhöriga, som ville
hämta son och broder hem från hans
svärmeri. Frågan: Hvilken är min moder och
min broder? härrör från samma läppar
som sagt: Hvar och en som skiljer sin
hustru från sig begår äktenskapsbrott. De
orden fastslå ingen yttre lagbestämmelse
eller samhällsinrättning. De gälla utan
hvarje sådan. Ty de afse förhållandet,
icke stadgarna. Men personlighetens
frihet var för Jesus så ren och andlig, att
den icke kände sig kränkt af samhällets
lagar och band, om dessa lämnade
samvetet rum.
Men just den konstnärliga synen på
Jesus såsom ett uttryck för en personlighet,
och såsom en förkunnare af personlighetens
rätt och plikt att uttrycka sitt väsen
och vara sig själf, har gifvit Wilde en
förutsättning, en af de två sällsynta
förutsättningarna för hans uppfattning af Kristus.
Moderniseringen och den själfsvåldiga
tolkningen kunna ej hindra, att Wilde gripit
något af det väsentliga.
Den andra lofsången öfver den fullkom-
liga personligheten blir för Wilde en
lofsång öfver kristuslikheten. När han i
häktet kom att närmare inlåta sig med Kristus,
»var han outsägligt glad att tänka, hur
långt före sin nesas sorgedagar» han
skrifvit om Jesus det som här följer
OM KRISTUSLIKHETEN.
»Den som lefver ett Kristusliknande
lif är den som är fullt och helt sig själf.
Han kan vara en stor skald, eller en stor
vetenskapsman; eller en ung student vid
ett universitet, eller en som vaktar får på
en hed; eller en skapare af skådespel,
som Shakespeare, eller en tänkare om Gud,
som Spinoza; eller ett barn som leker i
en trädgård, eller en fiskare som kastar
sina nät i hafvet. Det betyder ingenting
hvad han är, så länge han förverkligar
själens fullkomning, som är i honom. All
imitation i moralen och i lifvet är orätt.
Genom Jerusalems gator släpar sig den
dag i dag en som är vansinnig och som
bär ett träkors på sina axlar. Han är en
symbol af de lif, som fördärfvas genom
imitation. Fader Damian var kristuslik,
när han begaf sig ut för att lefva med de
spetälska, därför att han i sådan tjänst
fullt förverkligade det bästa hos sig själf.
Men han var icke mer kristuslik än
Wagner, när han förverkligade sin själ i musik,
eller än Shelley, när han förverkligade sin
själ i sång. Det finns icke en typ för
människan. Det finns så många
fullkomligheter som det finns ofullkomliga människor.
Och medan man kan gifva efter för
barmhärtighetens kraf och ändå vara fri, kan
ingen gifva efter för likformighetens kraf
och alls förblifva fri». Ingen liber
confor-mitatum kan ersätta gestalten af en hel
och fri personlighet.
Detta långa citat ur »The Soul of man
under Socialism» har jag anfört, därför
att där redan är nämndt något af det, som
ger åt Kristusbilden i De profundis dess
säregna och bland de nutida
kristusteckningarnas mångfald ensamma skönhet.
Det är icke en historiker, icke en teolog,
icke en kännare af religionen som gjort
den bilden. Men till dem, som icke tyckas
ana inverkan i annan form än
öfvertagande af åskådningar och följande af ledarne,
har konstnären, som Wilde var, ett ord att
säga om ’det som hjälper oss genom att
vara hvad det är’ 1 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
