Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Den blåögda». Tegnérs och Brinkmans huldgudinna. Af E. Wrangel. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i 6
e. wrangel
jetter eller längre bref. »Jag vet icke»,
heter det i ett af dessa, »hvad det
egentligen är som så drar mig till dig; men
något oskyldigt är det visserligen, jag
tänker det är ett blott och bart poetiskt
nöje att betrakta det sköna, jag tänker
det är samma känsla som de saliga ha
att få se på Gud. Hur mycken glädje
har icke detta skönhetssinne gjort mig
— men också hur mycken sorg!» Och i
ett annat bref yttrade han på tal om ett
genom hustruns otrohet olyckligt
äktenskap följande märkliga ord, som väl
kunna vara af den betydelse att de ställa
hans eget förhållande i äktenskapet i en
ljusare dager än det står för många:
Ack, Hilda! Hur kärleken, Guds bästa
gåfva till jorden, både höjer och sänker kvinnan
— till half ängel eller helt djur. Mången
anser mig i den vägen för materialist; men däri
gör man mig verkligen orätt. Det är sant —
jag raljerar ofta öfver — kyrkohistorien; men
där ligger mycken bitter erfarenhet till grund
för detta raljeri. Tro mig, öfver det föraktliga
skämtar jag, öfver det heliga, äfven under denna
form, aldrig. En svärmare är jag tyvärr, och
lider själf mest däraf, under det att de flesta
anse mig som en kallhjärtad diseur des
bon-mots. Det är mig i allmänhet tämligen
likgiltigt hur jag anses men det ges personer, några
få, som jag skulle önska tänkte annorlunda
om mig.
Den 31 juli var Tegnér ute på
Bokedal sista gången före badsejourens slut.
Och nu fick han riktigt tala ut. »Det
var egentligen första gången som jag
ostörd fick tala med dig», skref han i
sitt tacksamhetsbref, »och huru mycket
glömde jag icke ändå! Mitt hjärtas
protokoller äro blott orediga
memorialprotokoller, och hvem kan ha tålamod att
genomstafva dem. Men däremot hur rent,
hur nitid skrifna äro ej dina, som om
de vore — litograferade. Det var sköna
stunder, de skönaste jag haft på länge ...
Förgäfves har jag denna gång ej rest
till Göteborg».
Hilda Wijk skref redan dagen efter
besöket följande till sin skaldevän:
— — — Lycklig är jag, outsägligt lycklig,
dock mest därigenom att jag vet mig utgöra
dens sällhet, som jag älskar högst af alla på
jorden och som förtjänar det — min man.
Måtte många kunna säga detsamma! — —
Kyrkhistorien ger ej anledning till att tro det!
Det är sant, jag har blifvit uppfödd i den
öfvertygelsen, att endast i fyllda plikters utöfning
ges någon verklig sällhet. Denna öfvertygelse
skall jag söka inplanta hos mina barn, så
viktig, så nödvändig, så öfvervägande anser jag
den. — Jag har själf ej blifvit satt på något
prof i detta fall, ty jag har aldrig behöft lägga
band på mitt hjärtas känslor, endast följa dem.
Förtjänst har jag således ingen. Och tro ej,
att jag dömer andra strängt. Nej! jag dömer
ingen, men vördar hvars och ens öfvertygelse,
och lika som Tegnér hatar jag skrymteriet. -—
»Jag vet icke rätt hur jag skall kalla
den känsla jag har för dig. Jag tror
det är bäst att lämna henne odöpt, en
hedning som jag själf. Jag skall
åtminstone söka öfvertala mig att det är
vänskap», skref Tegnér vid afresan.
Någon gång har passionen åter svallat
upp, och i stället för det gamla
föremålet har hans fantasi underskjutit det nya,
fastän allt sade honom, att förhållandet
till Hilda Wijk icke kunde eller borde
bli detsamma. I en sådan stund diktade
han »Varningen». Den gamla glöden
flammade upp, men bitterheten också,
och bitterheten gör honom orättvis:
Alltså — ej älska vill du. Lugn och kall
förutan tjusning, endast utan fall
vill du igenomgå det öde lifvet,
blind för det skönaste som blef det gifvet.
Hvad menar då ditt blåa ögonpar,
två himlar med en ängel uti hvar:
nej icke änglar, tvenne kärleksgudar,
två sköna piltar uti azurskrudar? — — —
Är detta allt en lögn utaf1 naturen ?
Nej, du om någon, är för kärlek buren,
den kärleken, som fyller himlens rund,
ser med ditt öga, andas med din mund.
Tag dig till vara, sköna Hilda! Vörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
