Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bilderna. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDERNA
575
Anders Zorns porträtt af professor
Harald Hjärne, måladt till den berömde
forskarens 6 o-årsdag, äger de zornska
porträttens vanliga egenskaper: en träffande
och frappant verkan och en penselbrio af
sällsynt kraft.
Den omfattande bildserie, hvarmed vi
ledsagade Axel Lindegrens artikel om K.
Dramatiska teatern, kompletteras af de
båda senare afbildade dekorativa
landskapsmålningarna af Alfred Bergström
och Gottfrid Kallstenius, hvilka
omtalas i artikeln.
Glädjande är när den bildande konsten
får gifva sin prägel åt våra offentliga
byggnader, såsom fallet i ovanligt stor
utsträckning är i dramatiska teatern. Men ej
mindre glädjande är det, när konsten får
sprida sin glans öfver hemmet, helst när det
kan ske i sådan skala som i d:r Albert
Paulis villa i Djursholm, i hvilken den
stora salongen, byggnadens förnämsta rum,
smyckats med freskomålningar af Georg
Pauli utmed tre af väggarna. Ämnet är
»Äldrar och årstider». Det i detta häfte
återgifna fragmentet ger en bild af
idrotts-lifvet under vintern i ett villasamhälle i
Stockholms omgifningar. Georg Pauli har
funnit det förnämsta fältet för sin
verksamhet på det dekorativa måleriets
område, hvarom hans nyligen hållna
utställning i Stockholm gaf ett omfattande och
tilltalande vittnesbörd.
En vacker sträfvan har börjat göra sig
gällande i vårt land att göra skulpturala
konstverk till allmän egendom genom
deras uppsättande på offentliga platser.
Härmed afses icke monument öfver
framstående personer, hvilka tillkommit för att
hedra deras minne — sådana hafva vi
sedan längre tid tillbaka till rätt stort antal,
af större och mindre konstvärde — utan
arbeten hvilka ensamt genom sitt
skönhetsvärde hafva en uppgift att fylla. I
Stockholm hafva vi sålunda numera
Molins fontän i Kungsträdgården, Molins
Bältespännare, Börjesons »Passe-temps» och
Lundbergs Fosterbröderna i Museiparken,
Hasselbergs Farfadern i Humlegården,
Hasselbergs Snöklockan och Wisslers
fontän å Adolf Fredriks torg, tre arbeten af
norrmannen Vigeland utanför Thielska
galleribyggnaden å Djurgården, i Göteborg
Molins Bältespännare och Hasselbergs
fontän, å Saltsjöbaden Börjesons simmarna och
Chr. Erikssons fotställningar till två
flaggstänger, hvartill komma en del
skulpturarbeten uppställda å offentliga byggnader
(Nationalmuseum, Dramatiska teatern m. fl.)
För några år sedan donerade ägarna
af Hasselbacken ett belopp af 30,000 kr.
till Djurgårdens prydande med konstverk,
och för detta belopp hafva anskaffats dels
två arbeten af Teodor Lundberg (Orfeus,
i närheten af Nordiska museet, och en
fontänfigur, gosse som fångat en fisk, ett
stycke bortom Bellmansro), dels den grupp
af Christian Eriksson, som fått sin plats
på Kärleksudden, invid den vackra vägen
utmed Djurgårdsbrunnsviken, mellan
Fram-näs och Sirishof. Den framställer en man
och en kvinna, som innerligt tillhöra
hvarandra och som sitta förtroligt tillsamman,
försjunkna i betraktande af
naturskådespelet, hängifvande sig åt de stämningar som
detta väcker. Kontrasten mellan det
kraftiga och muskulösa i mannens gestalt och
det mjuka och spröda i kvinnans, som
smyger sig intill hans sida, är ej blott
ställd på en yttre effekt utan leder tanken
på väsensolikheten dem emellan, deras
olika sätt att känna och vara till.
Den vanligaste formen för
konstutställningarna i Stockholm, som på grund af
de otillräckliga lokalerna ej kunna få
någon stor omfattning, är att en konstnär
—-eller stundom en grupp af två eller tre
konstnärer — utställer en kollektion af
sina arbeten. Dessa s. k.
separatutställningar öfva ofta en lifligare dragningskraft
på allmänheten än de, i hvilka ett större
antal konstnärer medverka med ett fåtal
arbeten af hvar och en. Detta är rätt
naturligt. När konstnären själf får välja
hvad han vill visa allmänheten och har
några väggytor till förfogande, kan man
få ett helt annat, starkare och sannare
intryck af det personliga och egenartade i
hans sträfvan än då några af en kanske
ej alltid välvillig och förstående jury
utvalda arbeten hängas bland en mångfald
andra med dem olikartade, i synnerhet då
det vid placeringen öfverstiger äfven den
bäste kommissaries krafter att låta alla
medverkande krafter i lika mån komma
till sin rätt. Men sedan beror det ju
väsentligen på hvilken konstnären är. För
mången kan separatutställningen bli en
hård pröfvosten.
Till årets mest uppmärksammade ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
