Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Fredrika Bremer och hennes »vinterdotter». Af Lotten Dahlgren. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
LOTTEN DAHLGREN
nor Loschiavos var mycket nådig mot mig och
jag glömde bort hans höga värdighet ända
därhän, att jag en gång sade blott »monsieur» åt
honom, men däraf blef jag så förskräckt att jag
hädanefter beslöt taga min tillflykt till det
bekväma »vous». — Rummen voro smakfullt
arrangerade med de skönaste blommor;
toaletterna voro utsökta, i synnerherhet Anna de E:s.
Hertiginnan de S:t Alban var söt och snäll som
vanligt. Mycket musik. Värdinnan, täck och
elegant, sjöng snällt. Bland andra som
presenterades för mig var en högländare, kapten
Campbell, såg otreflig ut, dåsiga ögon, tegeltak på
hufvudet och, värst af allt, luktade whisky. Han
envisades ändå att vilja bjuda mig »some
refresh-ments» från. buffeten. Vi kommo sent hem.»
Här ett nytt profstycke på våra
svenskors Roma-lif, hämtadt ur Jennys dagbok:
»7 mars (1858) oupphörliga visiter. Som vi
åto middag kom Lady Alford, en af Englands
rikaste och förnämaste damer. Jag sprang med
min tallrik »Zuppa Inglese» in i sängkammaren,
lämnande Fredrika att taga emot Lady A. men
blef snart utropad och presenterad för den
ovanligt älskliga ladyn. Så kommo baronessan de
Eichel med dotter och Marthe de Sabinin, så
les Cholmely — frun en skönhet — och major
Dorvan deras kusin. Så Mountfords, och
därefter gingo vi själfva till San Luigi de’
Francesi för att höra en fransysk predikant.
Träffade Monsignore Loschiavos och herr Roll, som
följde oss hem. Därpå gingo vi i San Carlos
och hörde en italiensk präst, som bar sig åt
som en tok och väsnades och sprang på
predikstolen. Lady Alford hade bjudit oss till
kvällen, för att sammanträffa med en kusin till
drottning Victoria, men till min glädje sade
Fredrika nej. — Nu börja åter invitationer
hagla. Måndag Mountfords; tisdag mrs
Do-nanby’s mottagning; onsdag Grunelius;
torsdag de Eichels; fredag Lewins; lördag Grants.
Så hela veckan om vi ha lust, men jag hoppas
vi slippa; till en början få vi vara hemma i
dag, måndag, ty Fredrika har migraine, och
onsdag och torsdag ha vi främmande själfva.
10 mars. Vår soaré. De främmande voro:
tre finska släktingar till Fredrika, fru Lepsen
med döttrar; Drewsens och Stein, Benedikte,
Bravo, Sunnerdahl, Ravnkilde, Roll, Hansen.
— Laura sjöng så snällt, äfven en af de finska
flickorna. Ravnkilde spelte mästerligt. Så kom
en mandolinspelare (engagerad för kvällen).
Det enda jag tyckte om af hans prestationer
var Tarantellan — Vi skiljdes sent åt. Roligt
vid afskedet.
ii mars. Ehuru mycket trött måste jag klä
mig och stöka i ordning tebordet, ty vi hade
främmande äfven denna kväll: Grants,
Nordenfalks, Essen, de Verger, Bravo, Sunnerdahl,
Ravnkilde, Cantzler, Lehmann och monsignore
Loschiavos. Just som Fredrika tände ljusen kom
monsignore L., han kommer alltid först. —
Begick en liten dumhet med hans te, okunnig att
det var fasta för honom. Fru Grant sjöng och
Ravnkilde spelade. Lehmann underlig, Essen
treflig. Grant steg i min tillgifvenhet, ty han,
som är så kinkig annars, drack fyra koppar te,
prisande det mycket » — — —-
En annan tillställning, ej så mondän
som de föregående, men så karaktäristisk
för den barnälskande, hjärtegoda Fredrika,
beskrifves också af Jenny. Det var en
liten julfest, arrangerad för att glädja
andra förut ej nämnda umgängesvänner,
nämligen fem små fattiga barn, hvilkas
föräldrar hade ett fruktstånd i närheten.
»Fredrika och jag iordninglagade
julklappar, hvarmed ’La Bephana’ skulle öfverraska
våra små barngäster för kvällen. Vi hade
ordnat leksaker, kläder, traktering etc., och hvar
och en hade sin »lilla hög». De voro: Pietro,
Romeo, Amalia, Sérolde —■ den mest
förtjusande lilla unge, vacker som en aftonstjärna —
samt Oreste, en liten parfvel på några år
Fredrika spelade en marsch, och de gingo i
procession med ett litet vaxljus i hvardera
handen. Detta hade sig dock inte så lätt, ty de
små tuttade eld på hvarandra, och jag fick
oupphörligt tjänstgöra som »den frivilliga
räddningskåren»; i synnerhet måste jag vaka öfver
Oreste’s lilla hufvud, som jämt stod i brand.
De aftågade med hvar sitt knyte, mycket
belåtna, ropande: »Addio, addio, grazia — a
ri-vederla Signora». — — —
Karnevalen, i hvars festligheter de
båda väninnorna på ett grundligt sätt
togo del, utgjorde, som man väl kan
tänka sig, nöjenas kulmen. I »Lifvet i
gamla världen» har Fredrika Bremer
gifvit en ganska rymlig plats åt
karnevalveckans lustbarheter och underlåter
därvid ej att berätta, hurusom Jenny blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
