Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662
JOHN LANDQUIST
inbillningsmänniska. Hennes skildringar äro
burna af kunskap och realism, men hennes
kvinnogestalter äro barn af den ensamma
drömmen. De äga detta luftigt sagoaktiga
och på samma gång så intensivt och
enhetligt lefvande, som tillhör den poetiska
fantasiens varelser. Man misstar sig ej på
de författare som äga inbillningens sällsynta
gåfva och de som blott kalkera
verkligheten men eljes stå hjälplösa. Elsa
Lindberg hör till de förra.
Och hon bör intressera och värma också
däri att hon är en okonstlad och ärlig
psykolog af kvinnligt drift- och känslolif.
Något sådant är så pass ovanligt att en
viss filosof med sken af att hafva sagt
något slående kunnat påstå, att kvinnorna
aldrig gifvit eller kunnat gifva någon
upplysning om sig själfva; de
alltgenomskå-dande männen har måst sköta deras
psykologi. I denna milda och behagliga bok
finnes emellertid kvinnlig stämning och
kvinnlig syn. Det är kanske själfva
essensen af dess charm.
Författarinnan har språket mjukt och
lätt i sin makt, och det blir ett osökt
uttryck för hennes skildrings och hennes
stämnings skiftningar. Men man kan
anmärka, att det ej alltid är fullt korrekt.
Hennes bruk af artiklarna är stundom
osvenskt och hennes genus oriktigt
(»mycken tunn flätverk» m. m.).
I den inledande berättelsen orienterar
oss en älskvärdt meddelsam haremsdam i
Konstantinopel med sitt europeiska Peras
buller och sitt slutna Stambuls tysta
backgator, sina svarta cypresser och tindrande
hvita minareter, som glänsa likt eldtungor
i kvällen, då muezzinen frän dess topp
högt manar till bön, med sin »Stora Bazars»
unkna labyrinter och sina doftande
harems-trädgårdar, sina kaiker och hjulbåtar, sina
nätters mörker, hundskall och mistlurar från
Bosporens stora skepp.
Och vi göra sedan bekantskap med
kvinnor af många olika slag, de hetblodiga,
fruktbara och naiva och de bleka, tunna
drömmerskorna, svala och stilla, längtande
och innerliga. Men alla se de i mannen
sin herre och veta de äro till för att vara
honom till behag. Roande med sitt
conte-motiv och på sina ställen praktfull i sin
sinnligt sköna åskådlighet är »Den svarta
och den hvita skogen». Djupast i
psykologi når »Sakhra», en rörande och gri-
pande historia om en kvinnas stumma
offer. Aggande liffull är skildringen af
»Tata vlaflickor», de levantinska
linnesömmerskorna och guldbrodöserna, Carmenvarelser,
som unga gnistra af lefnads- och
njutningslust och som under nätternas långa arbete
sy ihop till hemgiften för den grekiske
friaren, som kanske aldrig kommer. Men en
sagas vemod och förtrollning ligger i
»Oskrifna bref» öfver den sköna och tysta
haremsprinsessans sorg i månskensnatten.
Som man ser, det är ej blott
etnografisk beskrifning men poesi i denna bok.
Den har en fläkt af det österländska. Och
hvad lockar väl mer vår inbillning än
Asien — människans egen, sagans,
njutningens och vishetens stora och
hemlighetsfulla modervärld?
* *
Det finnes i Nils Wilhelm Lundhs
Enslingen ett par berättelser som
innehålla icke blott strödda skärfvor af talang
men verkligen i sin helhet äro vällyckade.
Och när Lundh lyckas, är han både en
lyriker af ömsint älskvärd och fin
uppfinning och en god iakttagare af de barnsligt
omedelbara, trotsiga eller veka själar, som
han med förtrolighet skildrar. Främst i
samlingen står »En målare», historien om
en konstnär, hvilken som barn brutit sin
rygg, men under plågans långa år på
sjukbädden finner uttryck för sitt drömlif först
i fiolens toner och snart också med kolet
och penseln. Hans kamp mot plågorna,
hans outtröttliga och till slut framgångsrika
försök att röra sig på egen hand, ända tills
han helt kan kasta kryckan, äro skildrade
med en finkänslig och öfvertygande
inbillning. Denna mjukt nyanserade och klara
berättelse ristar sig in i ens minne. För
öfrigt fäster man sig vid »Fågelfri», »Under
aftonsången» och den sista historien i den
lilla serien »Pojkar». Den afsigkomna
typografen i »Fågelfri» är lefvandegjord med
en stilla humor och den poesi, som i alla
fall ligger i den arbetsoduglige och veke
vagabondens lif. Hans ytterst labila
själf-känsla, hans bekymmerslösa lycka vid sina
små stimulantia, vid solens glitter i
strömmen och i glaset äro väl träffade. Och i
»Pojkar» har Lundh med sympati och
förstånd skildrat de klarögda och friska små
upptågsmakarna; intagande är tjufpojken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
