Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bindeiser med samma lätthet som man
knäpper en hanske eller diskuterar Jesu
etik.
För den största delen af den svenska
allmänheten är denna salong, fullständigt
främmande, och den har ocksä med
häpnad sökt att förstå meningen med en bok
sådan som Erotikon. Men det förblir i
all fall betänkligt nog att en grupp
människor på detta vis öfveranstränga sin
intelligens och sina känslor, eå att, de
slutligen bli karikatyrer af sig själfva. Låt
vara att epidemin inom denna krets är i
aftagande — det hindrar inte, att den
visar tendenser att gå nedåt. Folket ärfver
ju allt, dräkter och visor, kultur och
alkohol, världsåskådningar och bicyklar. När
nu den estetiske erotiken eller erotiske
estetiken sjunker till den goda borgaren, blir
den som alla aflagda moder en vrångbild
af sig själf, fraserna bli ihåligare, erotiken
simplare och cigarretterna sämre. Därför
kommer Erotikon icke för sent. Det kan
hända att någon medborgarinna vaknar —
och i skönlitteraturen uppträder alltjämt den
erotiske dekadenten.
Utan allt tvifvel var Per Hallström just
rätte mannen att drifva gäck med hela
härligheten. Han är den lycklige ägaren af
en mycket stor kvickhet och besitter ett
sällsynt känsligt sinne för de olika
rörelserna i modern kultur. Gent emot den
preciösa salongens gelébildning äger han
en allsidig intelligens förmäld med en
sällsynt äkta och gripande vacker känsla för
det väsentliga i lif, kultur och natur. Hela
verket har därför blifvit en fullgången
satir mot den ofvan skildrade riktningen, och
på ett skoningslöst sätt har författaren
dragit ut alla konsekvenser af lagen om den
absoluta friheten från alla band. Han
visar, hur jonglerandet med äktenskap och
skilsmässor leder till en barock anarki, där
slutligen ingendera parten är i stånd att
reda ut med hvem han är gift eller från
hvilken han är skild. Det når höjdpunkten
i tredje aktens scen mellan Bardolf och
Stella, som äger det stora lustspelets
komiska konst att ställa allting på hufvudet.
Men författaren visar tillika, hur en
motsvarande begreppsförvirring angriper dessa
personers föreställningsvärld och känslolif,
som under hänförelsens slöjor förgäfves
söka dölja sin tomhet och sin oafbrutna
jakt efter det mest effektiva slagordet, allt
under det att de själfva tro sig vara de
nyaste af alla nya människor och
följaktligen de främsta. Damernas oemotståndliga
modersdrift att protegera snillet eller bättre
snillena för dem till att beundra allting,
som förmår blåsa upp sig med fraser,
professor Serenius med sina orediga fantasier
öfver kulturens sista upptäckter, Oterbury
och hans naiva försök att bluffa med
vetenskapliga experiment, poeten på modet,
litteraturens affekterade snobb, herr
Herman Bardolf. Satiren visar tillika hur de
vuxnes oafbrutna berusning af sina egna
personers erotik och estetik låter dem
försumma sina barn, och de unga flickorna
Sonjas och Margits samspråk i fjärde
akten röjer hur hela denna löjliga
påfågels-kultur förråar de ungas känslolif från
begynnelsen.
Men Hallström har ej nöjt sig med
satir, han har gifvit sin egen positiva
åskådning af kärleken, som han med betagande
skönhet och gripande djup skildrat i sina
andra dikter. Målsmannen är här
Wilhelm Triewald, och sista aktens slutscen
innehåller kritiken öfver hela detta skenlif.
Hvad som här säges om den verkliga och
den draperade kärleken äger sin djupa
sanning för alla tider och är ägnadt att
begrundas af oss alla.
Att Hallström valde samma litterära
form som Moliére för att skildra sin
preciösa salong är helt naturligt. Det gällde
att på det mest lifliga sätt öfvertyga sina
medmänniskor om förekomsten af ett
dylikt släkte, och intet blef mera lefvande än
att låta dem själfva uppträda och föreviga
sig på scenen. Att stycket därstädes, trots
den begränsade publik som kan förstå
denna jargon, trots svenska skådespelares
bristande begåfning för pointerade repliker
med ringa skiftning i uttrycket, ändock
gjorde lycka, visar på att stycket äger
dramatiska egenskaper. Dock har dessas
utnyttjande kommit i andra planet.
Personerna äro hållna som skizzer, och blott ett
vaket öga kan urskilja olikheten mellan
Laura och Julia. Handlingens tråd är
tunn, vestibylscenen ger ej så lätt
möjlighetens illusion, Triewalds stora tal blir
något arrangeradt. Men detta träder tillbaka
för replikernas kvickhet, för satirens djup
och träffsäkerhet. Verkets utformning
täcker sig med dess syftemål, och det lämnar
efter sig intrycket af en rensande vårskur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
