Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Cesare Lombroso. Af Axel Herrlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reis teorier existerar dessutom redan
i själfva principen: båda utgå från en
deterministisk uppfattning af
brottslingens personlighet, båda se däri det
ovillkorliga utslaget af vissa
medfödda anlag, som, då tillfälle därtill
erbjuder sig, ovillkorligen söka sig ett
uttryck i brottsliga, handlingar — med
samma naturnödvändighet som
kommer fisken att simma och fågeln att
bruka sina vingar. Men då det gäller
att förklara, dessa medfödda anlag, så
yppar sig en olikhet mellan de båda
forskarna. Medan den medfödda
kriminaliteten för Morel blir ett tecken på en
småningom fortskridande urartning, en
progressiv degeneration af den nu
lef-vande kulturmänniskans typ, till en
mindervärdig eller undermålig varietet
däiraf, så betecknar den däremot för
Lombroso en atavism eller ett bakslag
från den moderna människotypen till
en förhistorisk an-typ, om hvilken vi
kunna bilda oss en föreställning genom
studiet af de ännu lefvande naturfolken.
Sådana atavistiska bakslag äro ju
välkända fakta för djurförädlare, hvilka
stundom få bevittna, att t. ex. en
ras-dufva föder ungar, som starkt likna
den vilda stamform (klippdufvan),
från hvilken våra tama dufraser
härstamma, Uppslaget till denna
atavism-teori för kriminaliteten synes Lombroso
hafva fått, då han 1859 på nackbenets
insida hos en förbrytare-skalle
upptäckte en insänkning, den mellersta
nackgropen, som återfinnes hos vissa
apor och en del lägre däggdjur (t. ex.
gnagare). Nästan samtidigt härmed fick
han tillfälligtvis höra, att man hos en
mördare hade konstaterat kannibalism.
Efter hand samlade han sedan ett
mycket omfattande erfarenhetsmaterial för
sina läror, såsom då han i början af
1870-talet undersökte fångarna i
straffanstalten vid Pesaro och såsom docent
i rättsmedicin vid universitetet i Pavia
under flera år hade tillfälle att
studera lik af förbrytare. Resultatet af
sina undersökningar publicerade han tid
efter annan i form af smärre studier i
tidskriften »Atti dell’ Instituto
Lom-bardo», hvilka han emellertid 1876
samlade i ett band under titeln »L’uomo
delinquente», den brottsliga
människan. Enligt det åskådningssätt, som i
detta verk utvecklas, skulle man kunna
indela brottslingsarmén i två stora
huf-vudgrupper. Den ena, hvilken dock
blott omfattar omkring en tredjedel af
alla brottslingar, karaktäriseras af vissa
anatomiska, fysiologiska odi
psykologiska egenheter, hvilka Lombroso
finner så påfallande, att han på
grundvalen däraf uppställer en särskild
människotyp: förbrytaremänniskan. De
öfriga två tredjedelarna af
brottslingar utgöras till största delen af
öfver-gångsformer mellan dessa typiska
förbrytaremänniskor å ena sidan och å
andra sidan dels vanliga normala
människor, dels i gröfre mening
sinnessjuka individer.
Det var, soim vi förut sett,
upptäckten af en grop i nackbenet hos en
förbrytareskal le, i analogi med hvad man
finner hos vissa apor och lägre
däggdjurs kranier, som först ledde
Lombrosos uppmärksamhet på
förbrytaremänniskans anatomiska egenheter och
deras atavistiska tydning. Han fann
efter hand allt flera sådana anatomiska
»stigmata» hos de tusentals förbrytare,
han undersökte, ej minst i form af
anomalier hos deras kranier. Till de
vanligaste sådana anomalier hör en
onaturligt stark utveckling af
hufvudskå-lens ogonbrynsbågar, något som
Lombroso funnit hos ett mycket stort antal
förbrytare-kranier; vidare starkt
bak-åtgående eller »flyende» panna, stora
ögonhålor m. m. — karaktärer hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
