Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Cesare Lombroso. Af Axel Herrlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också finnas hos förhistoriska
männi-skokranier af Neanderthal-typen och
hos vissa ännu lefvande »naturfolk»,
såsom australnegrerna. Förutom en
mängd andra dylika anomalier i
kra-nieutvecklingen, såsom abnormt stark
utveckling af underkäken, brist på
an-siktssymetri, förtjo-ckning af
bensubstansen etc. framdrager Lombroso
också anatomiska afvikelser från
normaltypen, t. ex. i lemmarnas proportioner, i
öronens storlek och ställning (särskildt
hvad tyskarna kalla »Henkelohren »:
öron, som stå nästan vinkelräta mot
kraniet som handtagen på ett krus), i
hår- och skäggväxten (den förra ofta
abnormt utvecklad, den senare åter
abnormt outvecklad hos
förbrytaretypen)-Också ur fysiologisk och
psykologisk synpunkt företer
förbrytarenaturen enligt Lombroso karaktäristiska
egenheter. Särskildt är nervsystemet rikt
på anomalier. På grund af rubbningar
i kärlnervernas funktioner är
förbrytaren ej sällan nästan oförmögen att
rodna. Hans känslighet för smärta är
ofta nedsatt,, så ock hans lukt-,
hörsel- och synskårpa, Mången gång stå
dylika funktionsrubbningar i samband
med svåra nervlidanden hos honom,
och Lombroso framhäfver härvid
säx-skildt epilepsien (fallandesjukan),
hvilken uppträder hos
förbrytarenaturer än i sin allbekanta form med stora
krampanfall, än i mera maskerad
ske-pelse såsom lätta anfall af kort
medvetslöshet (»petit mal»), eller ock
såsom hvad man kallat epileptiska
ekvivalenter, likvärdigheter till epileptiska
anfall i form af besinningslösa
vredesutbrott, periodiskt dryckenskapsbegär,
mordmani o. d. Med åren har
Lombroso allt mera betonat epilepsiens
samband med kriminaliteten, och
småningom rent af kommit att beteckna
denna såsom en epileptisk ekvivalent
öfverhufvud. Härigenom har han i
själfva verket närmat sig
degenerations-lärans åskådningssätt utan att dock
vilja bryta med sin gamla
älsklings-hypotes om förbrytare-människan som
en atavistisk företeelse.
I sin karaktäristik af
förbrytarenaturens rent psykiska egenheter påvisar
Lombroso framför allt svåra defekter
på känslo-lifvets område. Den borne
förbrytaren är en moralisk idiot, som
saknar sociala känslor. Han utför
därför de hemskaste brott med största
kallblodighet och sofver sedan den
rättfärdiges sömn eller förslösar de
penningar han tillrånat sig på
bordeller och värdshus utan spår till ånger.
I straffet ser han endast en yrkesrisk
och lämnar fängelset likaså förhärdad,
som han kom dit. I religiöst afseende
är han däremot icke samme nihilist som
i moraliskt. Ej sällan biktar han sig,
anammar nattvarden och sista
smörjel-sen. Han tänder sina vaxljus åt
madonnan och helgonen och anropar dem
ofta om lycka i sina skurkstreck.
Bi-gotteri och vidskepelse är städse en
väsentlig ingrediens i hans religiositet,
och man ser honom stundom begå brott
för att t. ex. skaffa sig en amulett. I
arten af sin religiositet påminner
förbrytaremänniskan om vilden. Ett
annat drag i hafns själslif, som -också
enligt Lombroso sammanhänger med
hans frändskap med vildenaturen, är
hans outrotliga böjelse att tatuera sig.
Och äfven förbrytarespråket, hvilket
delvis • är ett slags internationell
rot-välska, skall enligt Lombroso äga vissa
beröringspunkter med »natur»-folkens
sätt att uttrycka sina tankar.
Det torde emellertid näppeligen
vara Lombrosos mening att alla
vildar i och för sig skulle vara förbrytare.
I det naturtillstånd, hvari vilden lefver,
kan han vara en relativt god individ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
