Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Cesare Lombroso. Af Axel Herrlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men förflyttas han plötsligt midt in i
det moderna kultursamhället måste han
i förhållande till detta nödvändigt
komma att framstå som en brottslig
individ. Men äfven med denna
modifikation torde Lombrosos atavism-teori
fortfarande vara behäftad med många
sårbara punkter, och den har ock mötts
med skarp kritik, t. ex. från den
utmärkte franske antropologen
Manou-VRIER och den tyske kriminalisten Baer,
m. fl. Också hans hypotes om
kriminaliteten som en afart af epileptisk
degeneration är allt annat än
oangrip-lig ’och innebär i alla händelser en
stark öfverdrift. Äfven en annan af
Lombrosos teorier, som vi hittills ej
vidrört, nämligen hans uppfattning af
prostitutionen såsom den specifika
form, hvarunder förbrytarenaturen
manifesterar sig hos kvinnan, torde nog
tarfva en grundlig revision. Här,
liksom i sin tydning af kriminalitetens
problem hos mannen, har Lombroso
ailt för ensidigt framhäft det
medfödda anlagets betydelse på bekostnad af
en faktor, som han icke tillbörligt
räknat med, nämligen de sociala
förhållanden, under hvilka delinkventerna
växa upp. Ty fattigdom och nöd,
dålig uppfostran och ■ dåliga exempel,
samt först och sist alkoholismen äro
ock realiteter i brottslighetens
orsakskedja, såsom bl. a. den belgiske
forskaren Quetelet och Lombrosos egen
lärjunge Enrico Ferri så klart
uppvisat. Men trots alla ensidigheter, trots
alla förhastade teorier, ,som kritiken
nu och framdeles kan hafva anledning
att nagelfara hos Lombroso, så är i
alla fall hans undersökning öfver
kriminaliteten ett verk af monumental
karaktär. Det forskningsmaterial han
samlat, är i sanning väldigt, och han
har som högst få förstått att utpeka
och tillspetsa, problemställningarna.
Och hvem kam väl bestrida, att hans
observationer rörande
förbrytarenaturernas såväl psykiska som fysiska
karaktärer i mångt och mycket äro sanna
och träffande? Visserligen torde t. ex.
de kroppsliga egenheter, som han
konstaterar hos den borne förbrytaren,
såsom framskjutande ögonbrynsbågar
och osymmetrisk ansiktsbildning,
kunna uppträda icke blott hos förbrytare
utan också hos andra degenererade, utan
direkt kriminella tendenser. Men det är
i alla fall beaktansvärdt, att Lombroso
så ofta kunnat påvisa sådana
anomalier hos förbrytarenaturer, och ej
sällan hos samme individ funnit ett flertal
dylika »stigmata» på samma gång för
handen. Om detta också icke utgör
något stöd för hans egen atavism-teori,
så är det däremot ett viktigt led i
be-visningskedjan för sambandet mellan
brottslighet och disposition för
psykiska sjukdomsprocesser eller det
de-generativa anlaget. Och såsom ett
grundläggande bidrag till en dylik
naturvetenskapligt psykologisk
förklaring af brottslighetens, orsakskedja
utan hänsyn till mystiska,
öfvernatur-liga faktorer skall Lombrosos
lifsgär-ning bevara en ovansklig betydelse.
Det är också denna synpunkt som
man måste behålla i sikte, då det
gäller att värdesätta Lombrosos
undersökningar rörande sambandet mellan snille
och själssjukdom. De böra betraktas
som ett bidrag till snillets
naturhistoria, icke mer och icke mindre. Ätt
Lombroso själf däri åtminstone i viss
mån inlagt något annat, är nog sant,
men det blir en sak för sig. Liksom
Lombroso i sina krimialantropologiska
undersökningar haft beaktansvärda
föregångare, så ock i fråga om sina
studier öfver förhållandet (mellan snille
och själssjukdom. Sålunda gjorde sig
den franske psykiatern Moreau DE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
