Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Cesare Lombroso. Af Axel Herrlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ToURSi sitt 1857 utgifna verk
»Psycho-logie morbide» till målsman för teorien
att snillrik begåfning är en neuros, en
specifik form af eller kanske rättare
en ekvivalent till en nervsjukdom.
Mo-reau skyndar sig att här tillfoga, att
begreppet nervsjukdom ej får tagas 1
en alltför trång betydelse, icke blott
får identifieras med nerv- och
själs-svaghet, utan också bör inrymma
tillstånd af exaltation, af en stegring i
själsverksamheten på grundval af en
nervös öfverretning hos hjärnan, som
kan jämföras med den ahnorma
muskelstyrkan hos en maniakalisk patient.
Redan den store Boerhave hax yttrat:
»Snillet kräfver en utomordentlig
lif-lighet hos hjärnan och nerverna, men
den är icke möjlig utån en viss
sjuklighet hos dem. Den solida hälsan är
nämligen otänkbar utan nerver, som äro
allt för sträfva för att kunna tänka.»
I själfva verket visar också enligt
Mo-reau de Tours en undersökning af de
geniala; personligheternas
förhållanden, att deras andliga jämvikt i regel
är mycket labil. De härstamma från
släkter, där nervsjukdom, och
sinnessjukdom äro vanliga företeelser och
bära därför det degenerativa påbråt i
blodet. Och deras individuella
psykiska utveckling skall ock enligt
Mo-reau ofta förete psykiska abnormiteter
af hvarjehanda slag, till och med
ibland fullt utbildad själssjukdom.
Moreau söker i detalj styrka dessa
påståenden med exempel, ofta dess värre
föga bestyrkta. Och Lombroso har i sina
arbeten öfver geniet upptagit och
fullföljt sin franske föregångares
synpunkter samt ansenligt förökat det
empiriska material, hvarmed teorien skall
bevisas. Dock har han i sin sofring
och värdesättning af detta
bevismaterial icke utöfvat tillbörlig kritik. Och
liksom han vid sin utredning af kri-
minalitetens patologiska
frändskaps-förhållanden starkt öfverskattat
epile-p-siens betydelse, så har han också i
fråga om genialiteten gjort sig skyldig till
en liknande ensidighet. Han vill
nämligen häfda, att också snillet är en
transformation af epileptisk
degeneration eller en epileptisk ekvivalent.
Visserligen känna vi åtminstone ett säkert
fall af genialisk begåfning på
epileptisk bas, nämligen Gustave Flaubert.
Men hvad eljes därom förmäles, t. ex. i
fråga om Cæsar, Peter den store eller
Napoleon, är omöjligt att exakt
kontrollera, och Lombrosos
epilepsi-hypotes saknar därför tillräckligt empiriskt
underlag. Men om man ej blott
inskränker betraktelsen till den
epilep-tiska degenerationen, utan också tager
hänsyn till andra former af nerv- och
själssjukdom — något som Lombroso
i själfva verket gör — så finner man
nog, att problemet om sambandet
mellan »geni och vansinne» åtminstone
tåler att diskuteras. I vissa geniers, t ex.
Shelleys och Leopardis släkttafla,
finner man fall af psykisk abnormitet
eller höggradig excentricitet, och detta
kan äfven oft,a påvisas i geniernas egen
psykiska utveckling, t. ex. hos
Rousseau, Hölderlm, Lenau och Nietzsche.
Ännu är visserligen icke
erfarenhets-materialet tillräckligt stort, för att
man skulle våga med Moreau de Tours
och Lombroso antaga ett
orsaksförhållande mellan vissa sjukliga
anlag inom nervsystemet och den
genialiska själsverksamheten, tänka sig att
denna skulle framkallas af ett slags
öfverretning hos hjärnan, jämförlig
med alkohol- eller opiumruset, och det
psykiska fyrverkeri, som därmed
sammanhänger. Men alldeles oberoende
af problemet om snillets rent
fysiologiska släktskapsförhållanden till olika
former af psykisk degeneration, erbju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
