Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Provianteringen. Ur femte sången af Svitjods saga, komiskt epos af Axel Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROVIANTERINGEN
271
Se här en gaffelbit från Uddevalla —
hvad minnen har den icke återväckt!
Dess doft är västkustluft. Af hafvets
kalla
och salta vind du känner som en fläkt,
och Skagerack sitt tunga stålblå vatten
mot kusten slår, — det varit storm på
natten.
Emellan hvita öar dyning svallar;
i grunda sund, där tången \äxer tätt,
hörs ejderns rop, på allan allen kallar,
och tumlarns svarta manke, blank af fett,
ett ögonblick vid båtens sida glimmar,
då fenan ytans silfverspegel strimmar.
Bestänkt med alkor ligger fjärdens stål;
på låga skäret mätta skarfven dåsar
och smälter trygg sitt rika morgonmål.
Till sjös mot blekblå luft en sky af måsar
och under dem på lugna hafvets spegel
ett myller utaf båtar, master, segel!
Här råder lif! På däcken stöflar klampa,
ur djupet winschas fyllda vaden opp,
uti staccato höres motorn stampa,
och hvarje öga glänser ren af hopp,
ty ner i djupet ofvan speglad himmel
där börjar skymta fram ett silfradt
vimmel!
Nu jäser vågen; inom vadens ring
som i en jättekittel hafvet sjuder,
och salta skummet sprutar vidt
omkring.
Ett rop af jubel från hvar reling ljuder,
till skörd sänks håfven ned så vattnet
stänker,
och vidt och bredt syns bara sill, som
blänker!
Ej prismat färger har, .... dock nog
om sill,
du här kan Nordsjöns alla skänker njuta:
Ansjovis, hummer, krabba och makrill!
Af allt det fanns på Holofernes’ skuta,
och blandade med Nordens rika håfvor
du mötte också Medelhafvets gåfvor.
»Thono al olio» står det på en låda:
Slå upp den! Borta strax är Nordens snö,
olivens gröngrå löf du tror dig skåda,
och klippor stigna ur en azursjö.
På Mazaniellos barn i lufvor röda
från djupblå himmel Helios’ lågor glöda!
»Padronen» från feluccans akter larmar,
man trängs, man skriker, — hvilket
himla lif!
Neptuni treudd svängs af bruna armar,
och bytet sprattlar under slaktarns knif!
Hvad blod och fiskfjäll varit här vid
polen,
till silfver och karmin förbyter solen!
Och samma Medelhafoss gifmildt skänker
sardeller, lindade i tät spiral,
sardiner, hvilkas silfver oljigt blänker —
nu nog om fisk; om ost skall nu bli tal!
Om ost med kummin i, om runda glober
från Holland komna, röda som cinnober.
Om skarp Roquefort, om mjuk Fromage
de Brie;
om korf ifrån Germaniens slakterier
med fläsk och lefver, blod och tryffel i,
»Sardellenwurst» och andra charkuterier,
hvars färg i täflan med moderna tvålar
porfyrns och marmorns ådring brokigt
målar.
Så komma sopporna, en pansrad skara,
i harnesk klädd af stålblankt, lufttätt
bleck;
till kamp beredda emot hungerns mara
skvadronvis trängas de på Svitjods däck.
På etikettens färg och namn du känner
trots fälldt visir de gamla, goda vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
