Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Dmitri S. Meresjkovski. En modern rysk religionsfilosof. Af Kristoffer Benzow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lättare steg vidare öfver törnen och stenar.
Vi ha känt en fläkt af skönhetens helige
ande. Men vi veta så litet om de heta
verkstäder, där skönheten skapas. Det är
sant, vi känna ibland inför den högsta
skönheten en dof smärta, men det är så lätt
att »gå udenom». Vi ha inte själfva
brottats med Gud, och ingen fordrar, att vi
skola göra det. Skönhetslifvet ställer intet
kraf på dig och mig, det har intet
kategoriskt imperativ. Men honom, som
skapade skönheten, brände den kanske till
döds. Det är hos honom, hos konstnären
vi måste söka densamma för att få veta
dess väsen. Och här finna vi förvisso
imperativet, det hetaste »du skall», som
någonsin behärskat ett mänskohjärta. Men
på samma gång komma vi på spåren en
den djupaste motsättning mellan konstnären
och mänskan, snillet och karaktären. Den
egendomliga antagonismen mellan den
konstnärliga och sedliga personligheten. Den
tragiska konflikten, då snillet kväfver
hjärtat, och analysen dödar all god vilja. Ingen
har klarare behandlat detta problem än
just Meresjkovski i Flaubert-studien (Eviga
följeslagare). Och det exempel, han här
ger på denna psykologiska process, är
förträffligt: »Vi erinra oss Laokoons
tragiska undergång, sådan den skildras i
Aeneiden. Tröjas borgare måste naturligtvis
med skräck och fasa se, huru jätteormarna
kväfva Laokoon och hans söner.
Åskådarna erfara skräck, medlidande, önskan
att rädda de olyckliga. Hur skiftande
deras själstillstånd må vara, spelar
viljemomentet en mycket viktig roll: i
själfbevarelsedriften hos de mera räddhågade eller
i driften att ila till hjälp hos de modigare.
Men föreställ er i denna upprörda skara
en skulptör, som betraktade den
fruktansvärda katastrofen såsom ämne för ett
tillkommande verk. Han ensam förblir en
lugn iakttagare i den allmänna förvirringen,
midt bland snyftningarna, skriken och
bönerna. De moraliska instinkterna
öfverröstas inom honom af den estetiska
nyfikenheten. Tårar skulle hindra honom att
se, och han håller dem tillbaka, därför att
han nödvändigt måste se hvilken form,
hvilka konturer musklerna antaga under
den väldiga ormkedjans tryck. Hvarje
detalj i taflan, som hos de andra framkallar
vämjelse och fasa, väcker hos honom en
glädje, som är de öfriga ofattlig. Medan
de snyfta och jämra, fröjdar sig konstnären
åt uttrycket af kval i Laokoons ansikte,
fröjdar sig åt att fadern icke kan hjälpa
sina barn, att vidundren sammanpressa
deras kroppar med sådan kraft. I nästa
ögonblick skall kanske mänskan segra öfver
konstnären. Men olyckan är skedd —
ett ögonblick af känslolös åskådan har
hunnit lämna ett outplånligt spår i hjärtat.»
— Så förkväfver stämningslifvet småningom
viljekraften. Allt, som möter, värderas
uteslutande som mer eller mindre tjänligt
stämningsstoff. Det gäller att dra ut den
finaste essensen ur lifvet, att fånga dess
utsöktaste bouquet. Eller att gå in i sig
själf, stänga af mot yttervärlden och
försjunka i skådande af det egna jagets under:
den lyriska innerlighetens odi profanum
vulgus. —
Det är alltså ett misstag att tro, att
lifvets alla goda krafter samverka, då det
stora konstverket födes. Det är tvärtom
ofta en kamp på lif och död. Och
insatsen är skaparens hjärta. Stundom anar
han också, då han står vid skönhetslifvets
yttersta gränser, ett annat lif på ett annat
plan och blir — helgondyrkare. Vägen
genom esteticism till katolicism är ett icke
alltför sällsamt fenomen i det moderna
lifvet. —
Mänskorna försökte en gång på allvar
lefva på skönheten. Antikens kulturfolk —
grekerna. Och de hade större
förutsättningar att lyckas än vi. Deras själar älskade
jorden, voro bundna vid den med det friska
naiva naturbarnets varma lidelse till lifvet.
Man lät ej blicken förlora sig i de
oändliga rymderna. På Olympens topp bodde
gudar och gudinnor, och högre flög ej
dröm och tanke. Men tiden gick, det
naiva naturbarnet åldrades och var ej längre
till freds med sin tro. Det grekiska
skönhetslifvet slutar i kramp och epilepsi,
drunknar i den traciska Dionysoskultens upprörda
vågor och söker fåfängt fast punkt i en
panteistisk oändlighetsmystik. Så stod då
Paulus där en dag vid »den okända gudens»
altare med lösningsordet på läpparna, det
nya excelsior, som från Getsemane örtagård
gick ut öfver världen. Österlandet, som säger
sin sanning åt västerlandet. Eller med
Nietzsche: Orienten, den orientaliska slafven,
som tar hämnd på västerlandet — på den
förnäma mänskotypen. Är då månne hela
den kristna epoken en hård skola, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
