Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caspar Hauser. Af Oscar Wieselgren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
oscar wieselgren
naturalismens fall, romanförfattarna i hela
Europa sysselsatt sig med så mycket annat,
att de helt och hållet glömt bort konsten
att berätta.* Ingen af alla
romanskriftställarna från denna tid har lyckats i det, som
utgör romanens egentliga egenart,
nämligen att för läsarens ögon framställa en
lefvande och verklig händelseutveckling.
Själfva den tekniska förmågan att berätta,
denna förmåga, som förr varit i stånd att
höja äfven mindre originella författares
arbeten till rang af konstverk, har försvunnit
i så hög grad, att den ej ens utgör
föremål för något intresse vare sig från
författarnas eller från allmänhetens sida.
Det är intressant att sammanställa
Wasser-manns program med dessa yttranden af den
intelligente kritikern i Revue des deux
Mondes, ty det visar, hurusom behofvet af en
återgång till den klassiska epikens stil och
uppfattning på flera håll känts som den
enda möjligheten till frigörelse från det
med tiden allt mera liflösa och sterila
naturalistiska programmet. Som så ofta
är fallet, har emellertid äfven här kritikern
visat sig äga klarare blick för skiftningarna
inom litteraturen är konstnären. Då Wyzewa
nedskref sina ofvan anförda ord, gick
Wassermann ännu med Renate Fuchs i
tankarna, och först sedan han själf inom sin
egen produktion kunnat iakttaga, hvarthän
bristen på fasta litterära grundsatser förr
eller senare måste föra den episka
litteraturen, skedde den afgörande vändningen i
hans konstteori.
Som ett försök att realisera denna teori
bör man sålunda i första rummet betrakta
Caspar Hauser. Den afser icke att gifva
någon ingående analys af psykiska processer;
att vara en berättelse i detta ords
egentliga och klassiska mening är hvad den
syftar till. Och man behöfver icke läsa
långt för att märka att den som sådan
intager en mycket hög ståndpunkt. Stilen
är jämn och klar, ordvalet ledt af ett
säkert konstnärligt omdöme, satsbyggnaden
genomskinlig och enkel. Man erfar vid
läsningen ett intryck af förnäm
tillbakadragenhet och frihet från pretention, som
icke är vanligt i modern tysk litteratur,
där oftast såväl skönlitterära författare som
kritici och essayister genom en chargerad och
påträngande stil söka öfvertyga läsaren om
* Ecrivains étrangers, III. Paris 1900,
inledningen.
sin öfverlägsna intelligens — en företeelse
som föröfrigt visst icke är begränsad till
den tyska litteraturen. Wassermanns stil
försmår däremot hvarje genom sökta
effektmedel uppnådd verkan. Han har
verkligen här kommit de stora berättarna
mycket nära.
Hvad åter romanens plan och utförande
beträffar, så märker man där tydligare än
i fråga om stilen, att Wassermann tillhör
en tid, för hvilken epiken till sitt egentliga
väsen länge varit främmande. Konsten att
komponera en roman har sjunkit i
glömska, sedan Wahlverwandtschaften skrefs.
Och trots sin medvetna sträfvan efter att
återgå till de klassiska mönstren har
Wassermann icke lyckats frigöra sig från denna
grundbrist i samtidens berättelselitteratur.
Caspar Hauser lider af missproportion
mellan helhet och detaljer. En epiker måste
naturligen med största omsorg taga sig till
vara för att till allt för stort omfång
utveckla detaljer, som ej genom sin egen
inre vikt motivera ett dylikt
tillvägagångssätt. Men mot denna regel syndar
Wassermann icke så litet. Vid de rent
yttre omständigheterna i Caspars lif dröjer
han oförklarligt länge, han förvillar sig ej
sällan in på bisaker, som stå händelsernas
centralmotiv fjärran, ja han aftrycker till
och med omfattande men tyvärr tämligen
ointressanta bref ur äldre publikationer i
Hauserfrågan. Det är emellertid lätt att
inse, hvart han syftar med detta; han vill
genom sin utförlighet göra läsaren så
förtrogen med miljön, att denne, då
hufvudpersonerna föras in på scenen, genast
och utan svårighet skall kunna se dem i
relief mot den redan bekanta omgifningen
och få deras proportioner klara för sig.
Som synes är principen fullkomligt riktig;
man återfinner samma tillvägagångssätt
hos många förträffliga berättare, men
Wassermann är ännu icke fullt lycklig i dess
praktiska tillämpning.
Hvad beträffar skildringens förhållande
till händelsernas historiska förlopp, så har
Wassermann här visat en klok taktfullhet,
som länder hans verk till stor fördel.
Utan att förbigå något af väsentlig
betydelse har han lämnat åsido tilldragelser
som exempelvis resan till Ungern och
samtliga med denna kuriösa upptäcksfärd
förknippade omständigheter. Någon direkt
förändring af fakta har han endast i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
