- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
542

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ernst Ahlgren och Esselde. En brefväxling utgifven af Sigrid Leijonhufvud. Af Robinson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

542

robinson

af Jonas Lie; han är en af de älskvärdaste
människor jag någonsin träffat, att umgås med honom
är som att på en riktigt gråmulen och blåsig
vinterdag komma in i ett väl ombonadt, varmt och
hem-trefligt rum. Hela ens varelse tycks bli ett enda
harmoniskt välbefinnande.

Omedelbart följer:

Björnson var också älskvärd på sitt sätt. Men
man känner hela tiden, att man andas luften kring
en despot, en af dessa personligheter, hvilka
uppsluka allt som kommer dem nära — jag menar,
som vilja draga in allt under sitt inflytande, rent
instinktmässigt, därför att det är deras natur.

Nyansen i hennes lifliga intryck af
personligt umgänge med dessa, båda så
älskvärda män, är icke litet kännetecknande
för arten af hennes eget skaplynne.

En sådan, på eget ansvar
verklighetsdiktande natur som hennes, sedan den en
gång väl hunnit visshet om sin kallelse, var
»omöjlig» helt enkelt som något slags
med-redaktör i något af organen för propaganda
»i kvinnosaken» — eller för hvilka andra
gagneliga värfningsåligganden som helst.
Något som ej innebär ringaste hinder för
att vår vältänkande landsmaninna Victoria
Benedictsson måste hyst och verkligen hyste
vördnadsfull tacksamhetskänsla för allt det
myckna gagn, hvilket under ett tredjedels
århundrade åstadkommits genom den
svenska kvinnorörelsens koryfé, fröken Sophie
Leijonhufvud, sedermera friherrinna
Adlersparre.

Den bok jag fått i uppdrag att
anmäla innehåller, som sagdt, föga eller intet
af hvad läsaren genom ingressen fick
anledning vänta. Men i hvarje publiceradt
bref möter honom innehåll af synnerligt
intresse, såsom ofelbart måste inträffa med
bref mellan två korrespondenter sådana
som dessa, hvilka, hvar på sitt område, haft
så dugande kulturinsatser att komma med.
Redaktionsanmärkningarna mellan brefven
äro i all sin korthet till sammanbindande
hjälp vid läsningen, undantagandes en (sista
tre raderna på sidan 86 och de första tre
på sidan 87) med endast så tveksamma
förmodanden, att de helst bort uteslutas.

sf:

*



Min kortfattade anmälan borde, synes
mig, ha ett tillägg om realisten Ernst
Ahl-grens ställning till det öfriga svensk-litterära

»åttitalet» — dock, för proportionens skull,
ett ändå kortare tillägg än själfva
bref-öfversikten.

Hela årtiondets vitterhet har af den
stora allmänheten kännetecknats som
»realistisk». I egenskap af åsyna vittne skulle
jag helst se denna karaktäristik begränsad
till en rent formell fråga: om
språkbehandling. Skribenterna öfver lag upparbetade
ett sätt att skrifva närmare besläktadt med
tal- än med det delvis ganska föråldrade
bok-språket, och de hade till all lycka
midt ibland sig ett språkingenium af rang,
August Strindberg. Deras allt mera
lättlästa uttryck vittna så till vida obestridt
om verklighetssinne, om aktualitet; och
förtjänsten häraf dör ej med dem själfva.

För öfrigt voro decenniets
berättarför-mågor ej få, och några af berättarne visa
sig i flera hänseenden mönstergilla.

Men hvad som gör allmänhetens
slagord »realism», verklighetstrohet, till ett
alltför stort ord, vare sig utsagdt i god eller
ond mening, är följande.

Den rätta meningen med diktarnes
»fa-bula docet» må ju sägas varit, att dikten
själf lär oss, och blott genom sig själf,
icke genom att ofvanpå sina axlar bära
kring en eller annan lära.

Men detta gamla vishetens ordspråk
kringskär ansenligt åttitalets solvens som
ett verklighetsdiktningens fullblodiga skede.

Åttitalet var någonting i viss
bemärkelse mycket allvarsammare än så, ett alla
sociala, juridiska, etiska, hygieniska eller
patologiska problemers tidsskede, och
diktaren afsade sig så till vida sin egen
medfödda uppgift, att han lastade dessa tunga,
svårbalanserande bördor direkt på sin dikts
unga skuldror. Äfven när han som
berättare höll sig ganska fri från sådant tilltag,
kom han nästan aldrig med sin dikt upp
pä teatertiljorna utan dessa främmande
varor; hvilket kanske kunde varit en dygd
hos honom som medborgare, men hvilket,
då han var en diktare i utöfning af sitt
kall, blef i dubbel bemärkelse en last.
Hvarförutom det hvarje gång förlamade den
välsignade gåfva, som verklighetsdiktaren
sist af alla kan undvara: humorn.

Jag har tillagt detta som påminnelse
om, hur ensam Ernst Ahlgren i regeln stod
-—• äfven bland sina »kamrater».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0596.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free