Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur Gerhart Hauptmanns sagodrama Den sjunkna klockan (brottstycken af första akten). Öfversättning af Sigrid Lidströmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR DEN SJUNKNA KLOCKAN 23
i deras kyrkor . . . Packa dig i väg!
Nå, vill du lyda? Hvad är det för sätt! —
Hör, gamla rökfång där på skogsmors tak,
var snäll och bolma bättre — just hit ned,
och schasa bort den styggan! — *— Ändtligen!
Hon kammar sig o st öra7 en stund, böjer sig
sedan öfver brunnen och ropar:
Är onkel där . . . ? Han hör ej. Likagodt —
då sjunger jag min visa för mig själf.
Vet ej, hvadan jag kommen är,
vet ej, hvarthän det bär,
vet icke, hvem jag är.
Fågel i skog? Ä nej ... låt se,
kanske en fé?
I knoppar där, som svälla,
blommornas ursprungskälla,
har en af er fått veta,
hvar han månde sitt ursprung leta?
Stundom tycks mig en längtan bränna:
ville så gärna fader och moder känna — —
Kan jag ej få,
tänker jag så:
Eja! en guldhårig skogsjungfru är jag ända . . .
Ropar åter ned i brunnen:
Hör, onkel lillepytt, kom upp till mig,
jag har så tråkigt... kom, berätta något!
För min skull, onkel! Då skall jag i stället
som räfven smyga mig till bondens hönshus
ännu i denna natt och knipa åt dig
en tupp, du! Svart och vacker! St. .. han kommer:
det sorlar, porlar, silfverbubblor stiga
ur djupet. Nej men, onkel, om just nu
du dyker upp, har du ju sönder för mig
den blanka spegelytan, där jag nickar
så lustigt åt mig själf —- —
Språkande med sin bild i vattnet:
God dag, god dag,
hur står det till, min lilla tös i brunnen?
Hvad heter du? — Rautendelein, mån tro?
Den skönaste af alla flickor . . .? Jo,
det tror du — Rautendelein är jag,
så lager som den unga vårens dag!
Hvad vill det säga, pekar du på mig,
din tvillingsyster? Jag skall lara dig! —
Du tittar på mitt hår — är det ej stort?
Af bära glans och solsken är det gjordt:
da ser det lyser som det röda gull
i vattenspegeln, af dess skimmer full. —
Där skryter du med dina hårstråns eldsnät
i brunnens djup, som för att fånga fisk
du breder ut det — jo, pytt fick du, toka!
När Vattumannen kommer, är det slut
med all din stat, men jag — är som förut.
Där är han!
VATTUMANNEN, en gubbe med säf i håret, höjer sig
drypande af väta med öfverkroppen ofvan
brunnskant en.
Onkel, roa mig en smula . . .
Hå hå, ja ja — du är då ingen skönhet!
Om blott jag ropar på dig, får jag gåshud,
och värre blir det se’n, hvar gång jag ser dig.
Vattumannen, frustar ut långdraget, som ett
säl-djur, och blinkar med ögonen mot dagsljuset:
Plum-plum-plum-plum.
rautendelein, hannar honom försmädligt:
Ja visst: dum, dum, dum, dum.
Du vet förstås ej af, att vi fått vår.
Fast det vet annars minsta kryp i skogen
och lif i bäcken —- — vaktel och forell,
och lus och loppa, mullvad, vattensork
och rymdens hök och åkerns rädda hare,
ja, till och med att det där halmstråt vet det!
Men du vet ingenting. — —
Ilar du försofvit dig? Nå ser du nu?
VATTUMANNEN, Uppbragt:
Plum-plum-plum-plum ... din apekisse där!
Håll mun, näspärla, valp, gröngöling, kyckling––––
Du, gula af ett ’dgg, som ej kläckts ut,
har inte ens en honas vett till slut!
RAUTENDELEIN:
Blir onkel ond för ingenting,
så dansar jag i ring . . . i ring . . .
Nog finner väl jag mitt hjärtas kung,
jag som är fager — fager och ung.
yublande :
Eja och eja! Fager och ung!
Senare. Purpurmoln öfver bergen. Solen
är nedgången, och det skymmer på. Klock
-gjutaren Heinrich, som förolyckats bland
klipporna samtidigt med att hans
mästerverk, en klocka till bergsbyns kyrka, på
vägen dit störtade utför ett stup och
be-grafdes på sjöbotten, släpar sig dödsblek
och sårad fram mot kojan i bakgrunden.
Heinrich:
Hör hit, godt folk! Hjälp, hjälp . . . Låt upp för mig!
Jag har gått vilse — — Och jag toll . . . jag föll.
Hjälp mig . . . låt upp! Jag — orkar — inte — mer.
Han sjunker vanmäktig ned på g? ii set.
rautendelein kommer. När hon böjer sig Öfver
Heinrich, slår han upp ögonen.
HEINRICH:
Hvar är jag, goda flicka, säg, hvar är jag?
RAUTENDELEIN:
I bergen, vet du väl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
