Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur Gerhart Hauptmanns sagodrama Den sjunkna klockan (brottstycken af första akten). Öfversättning af Sigrid Lidströmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 GERHART HAUPTMANN
HEINRICH:
I bergen . . .? Ja — —
Och kan du säga mig, bur jag kom hit}
RAUTENDELEIN ;
Nej, käre främling, därom vet jag intet.
Men bry dig nu ej om, hur det gick till!
Stod hufvudet — här har jag gräs och mossa —
så här! Och hvila dig, du ro behöfver.
HEINRICH:
Ja, ro behöfver jag . . . ro, du har rätt,
Men ro är något gåtfullt stort, mitt barn . . .
I feberaktig oro:
Först vill jag veta, hvad som skett med mig!
RAUTENDELEIN :
Om blott jag visste — —
HEINRICI! :
Jag — skall — tänka — efter.
Men tänker jag, syns allt mig som en dröm . .
Ja — äfven nu jag drömmer.
RAUTENDELEIN:
Här finns mjölk!
Du är så kraftlös, du får lof ait dricka . . .
HEINRICH!
Ja, jag vill dricka — ge mig. . . hvad du har!
IIo?i håller ett mjölkkärl intill hans mun, han
dricker:
RAUTENDELEIN:
Vid bergen tycks du inte vara van ;
du hör till mänskokrypen ner i dalen,
kan jag förstå, och har väl klättrat miste
just som ijåns en jägare — han föll,
slog sig till döds bland våra branter här.
Dock tror jag nästan, att han var en karl
af annan sort än du.
HEINRICH, som, sedan han druckit, oafvändt och i
hänförd beundran betraktat Rautendelein:
O . . . tala, tala!
Din dryck var läkdom, och än mer din röst.
Äter modlöst och kvalfullt:
En karl af annan sort — — af bättre sort.
Och äfven han föll . . . Tala mer, mitt barn!
RAUTENDELEIN :
Hvad skall det tjäna till? I stället går
jag bort till brunnen där och hämtar vatten,
af smuts och blod är du — —
HEINRICH, bönfallande, i det han fattar henne om
handleden:
Nej stanna kvar!
Och se på mig... ack, gåtq,n i din blick!
Förnyad ser jag, speglad i ditt öga,
med berg och rymd och snabba skyar — världen.
Så ljufligt bäddad, lockar hon mig åter . . .
Mitt barn, blif kvar!
R AUTENDELEIN, orolig ;
Nå ja, om du så vill,
men jag — —
Heinrich, mer och mer bedjande och feberaktigt:
Barn, stanna hos mig, gå ej bort!
Du vet ej . . . anar icke, hvad du är mig — —
Nej, väck mig inte än . . .! — Jag ville blott
få säga dig — — jag föll — — — Ack, tala du,
din röst af Gud en himmelsk klang har undfått . . .
och jag vill lyssna... Flvarför står du tyst?
Du borde sjunga, tycks mig — — Jo, jag föll —
sa’ jag det nyss — —? Vek stigen undan för mig?
Jag vet ej . . . vet ej. Var det med min vilja —
med eller mot — jag störtade i djupet?
Än se’n . . . jag föll, och stenar, jord och mossa
rykte kring mig.
Då fick jag fått ett körsbärsträd — —• vet du,
det växte vildt på klippan — — stammen sköt
upp ur en remna —- — var för vek, den bröts . . .
Jag föll med trädet i den högra handen
— ett moln af skära blomblad omflöt mig —
i bottenlösa djup — — och sedan dog jag.
Nu — nu är jag ju död. Säg, att jag är det,
att ingen väcker mig!
RAUTENDELEIN;
Mig tycks, du lefver.
HEINRICI!:
Jag vet, jag vet . . . Jag visste icke förr,
att lifvet död och döden lifvet är.
Fantiserande:
Medan jag lefde, föll jag — — klockan föll––––
Vi båda, hon och jag. Men föll jag först
och klockan se’n ? Kanske det var tvärtom ?
Hvem vet. . . hvem vet... Och kunde gåtan lösas
så gjorde det mig ända just detsamma:
det var i lifvet — och nu är jag död.
Vekt:
Min hand . . . nej, dröj! . . . är mjölkhvit, tung
som bly,
se, blott med möda kan jag lyfta handen — —
Men när ditt hår berör den — ljuf är du —
det kännes som Bethesdavattnets flöden!
Nej, dröj — min hand är from och du mig helig.
Jag sett dig förr... Hvar var det? Jo, jag minns >
jag kämpade — — jag tjänte för dig . . . länge.
Din stämma sökte jag i klockmalm fängsla,
försmälta där med högtidsdagens solguld!
Det mästerstycket ville aldrig lyckas,
då grät jag . . . tårar, ack — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
