Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Ur Gerhart Hauptmanns sagodrama Den sjunkna klockan (brottstycken af första akten). Öfversättning af Sigrid Lidströmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR DEN SJUNKNA KLOCKAN
25
RAUTENDELEIN :
Grät? Jag förstår ej . . .
Hvad menar du med det — och hvad är tårar?
*
Heinrich, söker förgäfves att sätta sig upp:
Du sköna syn, hjälp mig... ett ögonblick!
Hon understödjer honom.
Huldt böjer du dig ner mot mig? Så lös mig —
lös med din kärleks händer mig från jorden,
den grymma, där som vid ett kors jag fängslats!
Lös mig. .. befria mig, jag vet du kan det!
Och här, tag bort från pannan––––Hjälp mig, du
med dina lena händer! Kring min panna
man törnen virat — — Nej, nej, ingen krona!
Blott kärlek, kärlek ...
Han har kommit upp i halfsittande ställning.
Utmattad:
Så ja, mycken tack.
Drömmande:
Din skog är skön —• fulltonigt susar den.
Granarna röra sina mörka armar
i gåtfull mening . . . sina stolta hufvud
högtidligt vagga de. Ja, sagan själf
blåser i skogens vind. Flon lönligt hviskar,
prasslar i lofven, sjunger med i gräset . . .
Och där, se: hvitklädd, mest en dimma lik,
i dräkt som släpar, nalkas hon . . . hon sträcker
sin hvita arm — och på mig pekar hon.
Hon rör vid mig . . . vid öron, läppar, ögon . . .
Nu är hon borta — — o, men du är kvar!
Och du är sagan. Kyss mig, saga, kyss mig!
Sjunker tillsammans.
RAUTENDELEIN :
Du talar sällsamt, man förstår dig ej.
Står i begrepp att gå, som om hon fattat ett
plötsligt beslut att skäppa hjälp:
Ligg där och slumra . . .
heinrici!, i drömmen:
Kyss mig, saga, kyss mig!
Heinrich har funnits af vänner från byn
och burits bort på en bår. Det är natt,
och månen är uppe, men ett oväder har
nyss gått fram öfver trakten. Rautendelein
står ensam och tankfull midt på ängen
bland klipporna.
Vattumannen, höjer sig öfver brunnskanten:
Hvad gör du ?
RAUTENDELEIN :
Vattuman, ack, är du där!
Det känns så konstigt — och jag sorgsen är.
VATTUMANNEN, knipslugt:
På hvilket öga då?
RAUTENDELEIN :
Det vänstra . . . Nej,
du gör visst narr af mig — —
VATTUMANNEN:
Det gör jag ej.
rautendelein, rör med fingret vid sitt vänstra
öga.
Hvad är det?
VATTUMANNEN:
Hvad för slag?
RAUTENDELEIN :
I ögat här!
VATTUMANNEN:
Ar ännu stackars ögat till besvär ?
RAUTENDELEIN :
Det var nånting, som föll, jag kände det — —
VATTUMANNEN:
Vid alla makter, flicka! Låt mig se’t!
RAUTENDELEIN :
En liten, liten droppe, varm och klar . . .
Visar honom en liten blank droppe på sitt finger.
Nå, ser du?
VATTUMANNEN:
Riktigt vacker! Ah, jag tar
och gömmer den åt dig . . . den är så fin . . .
uti en rosensnäckas pärleskrin!
RAUTENDELEIN:
Då lägger jag den här på brunnens kant.
Men säg mig, hvad det är ?
VATTUMANNEN:
En diamant.
Se in i den, så får du veta mer:
all världens sorg och fröjd man speglad ser. . .
Den kallas för en tår.
RAUTENDELEIN:
En tår, min vän . . . ?
Ar det en tår, \\ax jag ju gråtit den !
Så vet jag nu ända, hvad tårar är — —
Säg något åt mig!
VATTUMANNEN:
Barn, jag har dig kär.
Kom till mig . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Mar 21 21:37:08 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1913/0038.html
