Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ungerska dikter. Tolkade af Sigrid Elmblad - Spöken. Af Janos Vajda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■Pi ■Bi
Bil
UNGERSKA DIKTER
tolkade af SIGRID EL/ABLAD
SPÖKEN
Af JANOS VÄJDA
Ej de, som dödens kyss fått viga,
de som ur nattens grafvar stiga
och fly till jordens svunna himmel,
likt lystna bin till blommors vimmel,
rolösa stackars själars skara,
som i sin lifstörst ej bevara
dödssömnens lugn, de äro alla
blott hvad vi orätt spöken kalla.
Hvad jordens kraft till lif fått föda
kan aldrig räknas till det döda.
Det är ej så som tron oss säger:
Odödligt lif visst stoftet äger.
Ej en atom förintad brister;
hvad lif har fått, sitt lif ej mister.
Odödlig är och evigt varar
den kyss som känslan fullt besvarar.
Blott drömmar, som sitt mål ej hunnit,
den längtan, som förgäfves brunnit,
vår stund utaf försummad lycka
kan döden helt i grafven rycka.
För allt hvad saknaden begråter,
den stunden kommer aldrig åter.
Om bortom tiden minnen finnas,
den stunden skall jag evigt minnas,
den lucka som ej gudars vilja
kan fylla och från mörker skilja.
Ej öppnas döda läppars blekhet
så tomt, så stelt, så utan vekhet.
Och ur dess djup, från grafvens tunga
hör jag alltjämt de orden ljunga;
För allt hvad saknaden begråter,
den stunden kommer aldrig åter.
Och kunna vårens stråleflöden,
när de som fagrast bryta döden
i morgonglans, dig endast kränka
och ingen tröst åt själen skänka,
kan solens lek invid ditt fönster,
som rutan klär i gyllenmönster,
allt medan fågeln, nyväckt, tjusad,
i öfvermätt af lust berusad,
i nästet sina vingar sträcker
mot lifvet, som dess sällhet väcker,
allt medan vindar sig förvilla
att lyss till skogens saga stilla,
med vingad fot i drömtyngd hvila,
allt medan mjuka skuggor ila,
med dofter, som de rikt beskära,
så som på honung bien bära.
Kan denna fröjd, som luft och mylla
med samma vällust mäktar fylla
ej vinna gensvar i ditt hjärta,
blott tända blixtar utaf smärta,
blott väcka minnet, grymt förstoradt,
af hvad din ungdom har förlorat:
den fe, den strålande gudinna,
utaf hvars gunst du kunnat vinna
odödlig sällhet, ljusomspunnen,
men med din lyckostund förrunnen.
Kan du därvid allenast känna
din puls i kvalfull visshet bränna,
att allt som finns kan störta samman,
jord, himmel, helvet, men ej flamman
af döda drömmars tunga saknad,
till outsläcklig smärta vaknad,
då vet du, vet det utan fråga:
det är de spöken, som oss plåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
