Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ungerska dikter. Tolkade af Sigrid Elmblad - Hur skall jag nämna dig? Af Sandor Petöfi - Ungerska folkdikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 SIGRID ELMBLAD
HUR SKALL JAG NÄMNA DIG?
Af SANDOR PETÖFI
Hur skall jag nämna dig
när jag i skymningsdrömmars timma
uti ditt ögas aftonstjärna djupt
min blick har i beundran sänkt,
som såge den för första gång
de ljufva stjärnor,
utaf hvars stråleflöden ljust
en ström af högsta kärlek gjuts
uti mitt hjärtas haf,
hur skall jag nämna dig?
Hur skall jag nämna dig,
när mig till mötes flyger varm
din kärleks blick,
den vingelätta dufvan,
hvars minsta fjäder bringar mig
olivebladets bud om frid,
hvars vingslag ge åt själen ro,
ty den är lenare än silke
och mjukare än dunet i en vagga,
hur skall jag nämna dig?
Hur skall jag nämna dig,
när mig din stämmas drömklang når,
den sferernas musik, hvars välljud
de torra vinterstammar
i blom och grönska skulle kläda,
uti den tron
att våren vore kommen,
befriaren, den efterträdde,
då redan näktergalen slår,
hur skall jag nämna dig?
Hur skall jag nämna dig
då dina läppars dubbla
rubin mot mina läppar skimrar röd3
och våra själar uti kyssens glöd försmälta,
så som i morgonrodnad natt och dag.
För mig försvinna tid och rum
och deras gåtlikt dunkla sällhet,
ty evigheten sänker sig till mig.
Hur skall jag nämna dig?
Hur skall jag nämna dig,
du lyckans höga gudamoder,
du fébarn af mot himlen stormad,
drömburen fantasi!
Du undersköna verklighet,
för hvilken hoppets armod blygts,
du själens enda lifsklenod,
kostbarare än allt på jord,
O, du mitt fagra ljufva unga vif,
hur skall jag nämna dig?
UNGERSKA FOLKDIKTER
I
Moder min har så mig rådt:
gift dig ej min son för brådt,
vänta tills förståndet dig
följa kan på friarstig.
Men jag svarat: moder, nej,
på förstånd jag väntar ej,
ty, om mitt förstånd får rå,
aldrig gifter jag mig då.
II
Ändlöst vida lågslätt, ack hur vän syns
du mig,
kär du är mitt hjärta, du, min själs
glädjestig,
som ett klart öppet bref, allt du djärfs
förråda,
allt hvad där står skrifvet kan jag
öfverskåda:
stora sköna, tankar läser jag i dig.
III
Silfverpopplars darrande blad vissna till
mark falla.
Höstens vind i hvirflande dans sopat
dem bort alla.
Med ett ensamt flygande blad
kärestans bud till mig hann:
Gud med dig, du käre,
Gud med dig du dyre,
vi få ej äga hvarann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
