Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER 617
än långa psykologiska omskrifningar
förnimma deras väsen af det stela frågande
uttrycket i deras anleten och af deras tysta
färd och mot jorden krökta gång genom
den frusna, öde naturen. En rörande scen
är den, då den stumme och delvis lame
Tude i hemlighet reser bort för att söka
sin begrafne kamrat Alit på de dödas ö;
hans ordlösa sorg öfver förlusten af sin
ende vän härflyter från den naturliga
sympati, som förenar dessa arma varelser.
Skräcken är också en grundkänsla, som
med suggestiv konst målas i skildringen af
hur den fordom björnbitne Keira i mörkret
flyr ett fantom, som i hans inbillning tar
gestalten af den fruktansvärda besten.
Sin största diktkraft har emellertid
författaren lagt ned på framställningen af den
primitiva kärleken, och han har förmått
göra densamma med en sanning och en
poesi, som verkligen väcker beundran.
Bland innebyggarna vid lappsjön befinner
sig också en ung kvinna, uppvuxen ur en
våldtäkt efter namnlösa föräldrar, ett
ödemarkens ensliga blomster men smidig och
vild som ett kattdjur. Af krymplingarna
och deras herre, som äfven har
myndigheten öfver henne, förmenas hon vara
besatt af en ond ande, men han drages till
henne på samma gång som han af religiös
vidskepelse skyr henne. På läsaren öfvar
hon sin särskilda art af tjusning, då hon
kastar boll med sin knif och lydande
nycken i sitt blod springer in i skogen och
slår sina armar kring träden. När Zisko,
den nämnde förmannen, som förkunnat
evangeliet för sin omgifning, ser sig tillbakasatt
af främlingen, hvars ankomst han själf
bebådat, träder naturmänniskan med sin
maktlystnad och brånad starkare fram i honom,
i synnerhet sedan han i mästaren finner
en medtäflare om flickan. Hon eftertrås
också af en tredje, en ohygglig krympling,
en förtvinad och utan ben men i ersättning
utrustad med starka väldiga griparmar. Så
utvecklar sig könskampen, och den
mäktigaste driften höjer sina vågor inom dessa
naturväsen på godt och ondt. Krymplingen,
som länge skelat efter henne, tar henne
med våld en stormig natt på sjön, sedan
hon förgäfves med en förtviflad kapprodd
sökt undkomma hans griparmar. »Blott
hans ansikte såg hon, och ena handen.
Den stod utsträckt, som en djurfot. Hans
aldrig skurna hår hängde i långa grofva
At. Kaufliaus des Westens, Berlin.
BENGT BERG.
testar, och emellan dem, där han delat
med handen för att se, brann ett öga mot
henne.» En sådan beskrifning, som
författaren några gånger upprepar för att måla
detta vidunder, har onekligen den rätta
skrämmande styrkan. Det är
rofdjursbrun-sten, den fauniska lystnaden, som grinar
oss till mötes ur denna hemska mask. Men
när det förfärliga, det förhatliga sker,
förlamar skräcken offret, och hon är i detta
ögonblick för mycket djurhona, för litet
människa för att icke blindt böja sig för
väldet. Dock, då hon sjunker samman
under det, skjuter sig en drömsyn mellan
henne och gärningsmannen-, det är den
andre, främlingen, som är den ende hon
ser och förnimmer, därför att hon älskar
honom. Kanske är denna psykologi vågad,
dock icke otrolig; hvem kan säga, hur
fantasien kan hallucineras under en sådan
själs-skakningr Några dagar senare förföljd och
gripen af den gamle Zisko, utkämpar hon
med honom en hård strid, som slutar med
att hon slår sin hand omkring hans hals och
stryper honom. Här värjer hon sig mot
det unkna gammelmansbegäret, mot den
orkeslösa lystnaden. Fint och själfullt har
författaren skildrat förhållandet mellan henne
och främlingen; det består i en kärlek, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
