Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två dikter. Efter Edgar Allan Poe. Öfversättning af Elin Storckenfeldt Lindborg - Annabel Lee - Annie —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
ELIN STORCKENFELDT LINDBORG
Ty i nymånens sken och i stjärnornas
sken
jag drömmer om Annabel Lee,
och i stjärnornas glans ser jag
Annabels glans,
ser min strålande Annabel Lee!
Och så hela mitt lif hvilar jag hos
mitt lif,
hos min älskling —min älskling —min
brud och mitt lif
i grafven där vid hafsvågen fri,
vid den sjungande våg som är fri.
ANNIE -
Nu Gud vill jag tacka
som aldrig förut!
Nu krisen och faran
är öfver till slut,
och febern »att lefva»
besegrad till slut.
Försvunnen jag vet
att min lefnadskraft är,
och jag rör ej en muskel,
när jag ligger så här;
men sak samma! — jag känner
det är bättre så här.
Och jag hvilar så stilla
nu i min bädd,
att någon som såg mig
kunde kanske bli rädd, — —
kunde häpna och undra
och börja bli rädd.
All jämmer och klagan,
all snyftande smärta
har slutligen tystnat,
och tyst är mitt hjärta, —
mitt förr så olidligt
klappande hjärta!
Det pinande kval som
ej misskund förstod
har upphört med febern,
som brände mitt blod, —
med febern »att lefva»,
som brann i mitt blod.
Och ah, denna plåga
som ändå är störst,
har förgått — den förfärliga
plågan af törst,
denna lifvets förbannade
lidelsetörst: —
jag har druckit ett vatten
som släcker all törst —
Af ett vatten som sorlar
en smekande sång,
och som kväller helt nära
ur källans språng,
ty tätt under jorden
är källans språng.
Och ah, säg blott aldrig —
af dårskap förledd —
att min boning är dyster,
att trång är min bädd,
ty ingen har sofvit
i en annan slags bädd,
— och sofva man kan blott
i just denna bädd.
Min plågade ande
här hvilar förnöjd
och glömmer de jordiska
rosornas fröjd,
och sörjer ej myrtens
och rosornas fröjd.
Ty där den nu hvilar
känner den blandas
en ljufvare vällukt
än rosorna andas —
en doft af penséer
med rosmarin blandas,
och vemod och oskuld
ur dofterna andas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
