Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gottfried Keller. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
FREDRIK BÖÖK
Bernhard Risberg ett berömvärt försök
att vinna läsare för honom genom ett
litet urval av hans bästa noveller, men
sedan dess ha endast utkommit en
översättning av hans »Sieben Legenden» och ett
par berättelser i en folkskriftsserie. I fjol
överflyttades för första gången ett av hans
större verk i sin helhet, nämligen Die
Letite von Seldwyla, båda samlingarna,
utan tvivel det mest populära han skrivit
och väl också hans yppersta skapelse.
Översättningen, verkställd av N. Selander,
förefaller att vara riktig och vårdad, ehuru
något tung och ställvis alltför tyskfärgad
både till ordval och syntax. Konsten
att översätta är emellertid icke så lätt
som den ser ut, och på det stora hela kan
tolkningen af Seldwyla-novellerna anses
som tillfredsställande.
Det vore i hög grad glädjande, om
Folket i Seldwyla kunde nå bredare kretsar
av litterärt intresserade. Den skulle kunna
fylla en mission genom att bidra till att
höja den standard, som hos oss sjunkit
oroande lågt de sista åren. De
naturalistiska och impressionistiska strömningarna
inom novellistiken ha mynnat ut i
dödvatten. Naturligtvis är det sannolikt, att de
lett till landvinningar på vissa områden,
och att de följakligen icke varit förgäves
— skildringen af yttre ting har t. ex.
blivit intensivare och nyansrikare —, men
det som i detta ögonblick mest faller i
ögonen är, att den novellistiska formen
blivit förstörd. Mänskouppfattningen har
blivit slapp och mustlös, i samma mån
som tyngdpunkten lagts på den minutiösa,
mer eller mindre »artistiska» skildringen
av yttervärlden, och i den atmosfär af
ofrihet och själlöshet, som det fotografiska
elementets överhandtagande skapar, ha de
finare och kostbarare förmögenheterna, den
psykologiska intuitionen och den
konstnärliga uppfinningskraften, vissnat bort.
Gottfried Keller har i en af sina berättelser,
»De missbrukade kärleksbreven», satiriserat
en författartyp, som går ut i naturen
med notisboken i handen för att noggrant
teckna sig till minnes strimmorna och
mossfläckarna på en bokstam, till framtida
litterärt bruk. Keller visste, att de levande
detaljerna i ett konstverk icke äro de
som vunnits genom trägen metodisk
iakttagelse, utan de som med plötslig
nödvändighet dyka upp i diktarens minne eller
fantasi som uttryck för långa års samlade
erfarenhet. »De missbrukade
kärleksbreven» skrevs redan på 1850-talet, och först
under de närmast följande årtiondena kom
den period, då det oorganiska,
mödosamma detaljstudiet upphöjdes till allsmäktig
konstnärlig grundsats genom Flaubert och
Zola. I våra dagar ligger den
naturalistiska romanteorin i spillror, och Zolas av
ytliga materialsamlingar och torr
pseudo-vetenskap uppbyggda volymer komma
säkerligen aldrig mera att betraktas som
något annat än dystra bevis på faran av
falska idéer. Men den dekadens, som
förvillelsen förde med sig, omger oss i
otaliga former inom den mekaniska,
omständliga, innehållsfattiga och detaljrika moderna
novellistiken, och för att komma ut ur
förfallet, måste vi skola vårt omdöme och
förbättra vår smak genom studiet av de
gamla mästarna. Vi måste göra klart för
oss, att Thackerays romaner äro upphöjda
över den förgängelse, som redan kommit
Rougon-Macquart-serien att murkna, och
att Gottfried Kellers noveller icke blott
överträffa Maupassants, utan också äro
vittnesbörd om en sannare och djupare
estetisk teori.
II.
Det ligger nära tjugo år mellan de båda
delarna af Folket i Seldwyla; första
samlingen är från 1856, och den andra följde
först 1874. De flesta av berättelserna
sträcka emellertid sina rötter ännu längre
tillbaka i tiden, till Kellers uppehåll i
Berlin 1850—1855. Keller var icke blott
mannen att låta sina noveller ligga i
manuskript i nära tjugo år (så var t. ex. fallet
med »Sin egen lyckas smed» och »De
missbrukade kärleksbreven»), utan han
kunde också ha novellerna fullfärdiga i
huvudet och uppskjuta nedskrivandet under
årtionden. Om man betänker hur
orimligt det vore att försöka utföra samma
experiment med de flesta, löst komponerade
och med överlastade miljöskildringar
nedtyngda moderna berättelser, inser man utan
vidare, hur ojämförligt mycket fastare och
gedignare den Kellerska diktarten är. Med
sin konstfullt enkla byggnad skulle den,
likaväl som folksagan, kunna bevaras i
muntlig form utan att mista sin tjuskraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
