Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
CARL G. LAURIN
bort. Men för dem, som vare sig av slarv
eller av för stor ungdom hindrats att se
den danska truppen 1906, var detta
surrogat dock njutbart. Den segrande kyparen
spelades av herr Albert Ranft, och det
med en sådan verve, en så äkta komik,
en så lustigt utformad
vaktmästaröverläg-senhet, han var så smörig och viktig, att
man ej här behövde längta efter den
utmärkte Fjeldstrup. Med bitter saknad
tänkte man däremot på etatsrådet
Mön-thers danske tolk, den oöverträfflige
Emanuel Larsen, då man såg herr Gustaf
Ranft. Äkta dansk i bästa mening, genom
realistisk människoskildring t. o. m. av en
farsfigur, vilka ju eljest blott bruka vara
mekaniska gummidockor, var den dumma
och snälla mammtyp, som författaren gjort
av änkefru Ottesen. Den rollen hade fru
Constance Byström tagit på kornet.
Hennes döttrar — fru Tora Teje och fröken
Olga Andersson — voro varieténs tragiska
och komiska sånggudinnor. Fröken
Andersson, vacker som alltid, har oftast
mycket svårt att verka lättsinnig. Så
mycket aktningsvärdare blir det då, när
hon genom allvarligt arbete lyckats.
Hennes Filippa, ehuru kanske ej nog sjaskig i
förmiddagstoaletten, hade något hjärtegott
och slampigt, och ej minst för det senare
skall fröken Andersson ha beröm.
Schablonmässigheten i författarens
teckning av det höganständiga paret Mönther
verkade nästan pinsamt. Det var på den
tiden, då alla bohëmeförfattare, som själva
levde i svalg och dryckenskap, kamrar
och okyskhet, alltid hade hårda ord mot
etatsrådens lastbara lust för gåslever och
ogillade lättsinnet hos alla världsdamer,
som ej voro deras egna älskarinnor. Av
deras dotter, den hårdflirtade och
hård-gifta Bera, hade fru Brunius med
beundransvärd självuppgivelse gjort en burdus, tafatt,
kall och ful flicka. Vad hennes
motspänstige fästman, löjtnant Bryde — herr
Brunius, kommer att bli angenämt
överraskad, då alla dessa egenskaper visat sig
vara, låt vara med utmärkt konst, gjorda
och upplösas i sin motsats.
Det var i den senare med hennes egen
natur säkerligen mer överensstämmande
formen man fick se henne i huvudrollen
i Sagan om vargen av ungraren Molnär.
Stycket är byggt på ett briljant och ori-
ginellt uppslag. Doktor Kelemen är över
öronen kär i sin hustru men samtidigt
alldeles utan grund svartsjuk som en turk.
Den sjuka, vilken i likhet med tandvärk
framkallar löje hos åskådaren, svartsjukan,
bryter i ovanligt virulent form ut hos
maken, då det unga paret är ute och »roar
sig» med alt äta middag på en restaurang
i Budapest. Det blir en ström av lågmält
ursinne från honom och nervösa gråtkriser
hos henne. Slutligen hälsar en vid ett
annat bord sittande herre på frun. »Vem
är han? Var har du råkat honom?» Utom
sig av nervositet rusar paret ut, och i
nästa akt fortsättes grälet i hemmet. Där
kom det slutligen fram, att herr Szabo,
den unge hälsande herm på restaurangen,
för flera år sedan, då doktorinnan var ung
flicka, friat men fått avslag.
»Har han skrivit till dig sedan?» »Ja, tag
fram och läs det brevet, som ligger i högra
bordslådan.» Av detta ser nu maken att
korgen var definitiv och uppläser med
ironisk ton hur den förälskade unge
småstadsbon Szabo lovar att komma igen som stor
man, som general, diplomat eller konstnär
eller »om så vore i en tjänares skepelse,
men en gång skall jag» etc. Den lugnade
mannen lovar, obekant vilken gång i
ordningen, att ej mera bli svartsjuk och
berättar för sin lille son en saga om vargen
med en för frun lättfattlig symbolisk
undermening om elaka herrar, som kasta
hungriga blickar på fru Vilma. Henne
ber han nu vila sig på soffan och lovar
att väcka henne i tid för att hon skall
hinna klä om sig till grevinnans stora
soaré. Vaggad till sömns av de trånande
melodier damen i våningen ovanför
framlockar ur sitt piano inslumrar fru Vilma.
Nu lösgöras känslor och tankar, som förut
under medvetandets tröskel växt i hennes
inre. Med någon sorts maskulint
pascha-övermod hade maken hånande talat om
hennes beundrare. Vad hade Szabo gjort
för ont åt henne? Även om hon ej
älskade honom ett smul kan väl en kvinna
känna sig glad åt hänförd beundran. Om
uttrycken därför skulle bli litet överdrivna,
så vore det sannerligen ett lättförlåtligt
fel. Han såg för resten ej illa ut på
restaurangen, den unge Szabo. Doktorinnan
börjar drömma. Ridån går ner och nästa
akt visar drömmen. I djärvt urringad
toalett skyndar hon genom de lysande sa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
