Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tyskföraktet i Europa. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
CARL G. LAURIN
så suffisant och knussligt som en fransk
småborgare. Det är nämligen ej efter
furst von Billow —- en av Europas mest
kultiverade personligheter1 — utan efter
Gebrüder Bierdimperl och likasinnade
som italienarna bedöma i tedeschi.
Madame de Stael säger med rätta:
En littérature et en politique les
allemands ont trop de considération pour
les étrangers et pas assez de prejugés
nationaux. I politiken gäller nog detta
uttryck ej i våra dagar, ty om man kan
tala om nationell omvändelse, så är det
då det gäller Tyskland. I den förra
delen av satsen — den om litteraturen
och då det gäller de nationella
fördomarna — äger den geniala fransyskans
ord ännu giltighet, ty den kulturella
egenkärlek, som finnes i Frankrike och
England och där kanske gått för långt,
men som behövdes för att inge andra
folk en hälsosam respekt, den finnes icke
i Tyskland. Den hänförelse, som en
Thomas Carlyle eller en Ernest Renan,
en Hippolyte Taine erforo för tysk
bildning, för djupet, skönheten och kraften
i det tyska Faustlynnet, allt detta kunde
knappast tränga ned i den stora
massan av engelsmän och fransmän ens som
en flyktig vördnadskänsla. Den som ej
högaktar sig själv har svårt att få
någon aktning av andra, och den tyska
kulturen var dessutom, som Nietzsche
sade, ej så homogen och därför ej så
fin som den franska och engelska.
Tyskland, splittrat, fattigt, futtigt
i politiken, blev i krigets och den
nationella hänförelsens ässja
sammansvetsat. Det mest kritiska resonerande och
desorganiserade folk hade en
enhetskamp, vars märkligaste drag var att det
mig veterligt var den enda nationella
enhetskamp, som utkämpats och vunnits
1 En stor fransk tidning tillät sig nyligen
det groteska påståendet att le prince de Bülow
hade kultur men ej culture.
mot hela världens antipati. Det sämst
organiserade folket blev det bäst
organiserade folket, det mest förödmjukade
folket blev det segrande folket.
»Kakelugnar, öl och tobaksrök bilda», säger
madame de Stael, »i Tyskland en sorts
tung och varm atmosfär, ur vilken
tyskarna icke vilja ut. Den atmosfären
är skadlig för handlingskraften, som är
lika nödvändig för kriget som modet.»
Nåväl, man kom ut i alla fall ur denna
atmosfär, och det folk, som vid mitten
av 1800-talet sålde sin krigsflotta,
bestående av ett par träskepp, på auktion,
har nu om icke den största så dock den
kanske bäst skötta flotta i hela världen.
Men en tysk är lika illa sedd i
nattrock, gemiitlich schmunzelnd med
porslinspipa i munnen, som om han med dragen
sabel efter under av tapperhet, med
sträckta ben skulle i preussisk
paradmarsch tåga in i Riga. I
Östersjöprovinserna är det nämligen bara tyskar
som trakasseras. Alla tycka det är
gräsligt att danskarna förtryckas i
Nord-Schleswig — och det tycker jag också
— och hur många ha ej klagat med
skäl över finnarnas och lillryssarnas
hårda lott, kanske t. o. m. sorgset
grubblat över hur svårt serberna ha det
utanför Serbiens gräns. Men då det
blir fråga om tyskar, då slutar
medlidandet, även om det är de eljes sä
föga omtyckta ryssarna som äro det
härskande folket. »För se tyskarna ha ett
så fult språk», heter det. »Tobak och
tyska är det värsta jag vet», sade
redan Fredrik den stores systerson, den av
tysk far och mor födde Gustaf III, i
vars ådror varenda blodsdroppe var tysk.
Det finnes ej någon säker metod att
få veta om ett språk är vackert, men
väl kan man få veta om det anses
vackert. För mig personligen låter tyskan
i dikt skönare än pågot annat språk,
liksom jag anser Goethes Margareta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
