Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tyskföraktet i Europa. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
CARL G. LAURIN
derande och segrande generaler och av
Heine som av två.
Tänker man på Europa i dess
helhet, så har den beundransvärda
franska kulturen, för vilken man i likhet med
för den lika beundransvärda tyska
kulturen bör ha den största sympati,
genom de franska 1600-, 1700- och
1800-talsförfattarna på grund av det vackra och
i rak motsats till tyskan klara och även
epigrammatiska språket kunnat tränga
mycket längre ned i de olika
europeiska folken. Denna franska uppfostran
har haft en betydande verkan på
uppfattningen i Italien, Tyskland, Ryssland,
Sverige, ja t. o. m. i England. Dels
har den räckt i 250 år och verkat hela
tiden, tack vare att den franska
kulturen knappast under dessa år haft några
avmattningsperioder. Både konsten,
teatern, romanen, biografien och den
historiska litteraturen äro hävstängerna. Den
franska stilen har varit klar, kortfattad
och rolig, och en så ovanlig pedagogik
har därför, som rätt och billigt är, fått
den lön, som ej lär bli många
magistrars, uppriktig tacksamhet.
Den tyska överlägsenheten i filosofi
och musik har genom dessa ämnens
abstrakta karaktär ej fått samma nationella
betoning. Det är lättare att se att Tartuffe
är fransk än att höra att den g:e
symfonin är tysk. De franska dygderna
klarhet, kvickhet och elegans, och man
får väl också tillägga galanteri, ha även
något mindre förolämpande dygdigt än
de tyska, ordning, grundlighet och
disciplin.
I det solida förakt, i den till fysisk
motvilja gående aversion, som den
anglo-sachsiska rasen erfar för »The dirty
german», ligger naturligtvis på ytan den
formellt skolades känsla av obehag mot
det högljudda och påträngande, mot det
underklassmärke, som t. ex. ätandet med
kniv, särskilt för engelskt folk, innebär,
men det är kanske allra mest i den tyska
disciplinen som både engelsmannen och
amerikanaren se en slavisk
underdånighet och den servilism, mot vilken redan
författarinnan till De l’Allemagne i början
på 1800-talet reagerade. Alla fientliga
nationer beskylla varandra för
smutsighet. Jag har hört den gamla historien
om gästen som hade bordduken till
lakan berättad i Frankrike och förlagd
till en tysk småstad. I Tyskland har
jag också hört den, men där som ett
typiskt exempel på fransk osnygghet.
Här är blott frågan om, varför de
främmande nationerna säga sig förakta
tyskarna, fakticiteten i den engelska
beteckningen »dirty german» torde inskränka sig till
att en engelsk teater- eller
restaurant-publik, jämförd med en tysk i samma
ekonomiska och sociala ställning, ser
betydligt elegantare ut än den tyska. Vad
själva renligheten beträffar tyckes
kännare av båda folken vilja hålla på att
renligheten, som är skrupulös i den
högsta klassen och i medelklassen i
England, kanske sträcker sig något djupare
ned i samhället i Tyskland än vad fallet
är i England. Vad den tyska
toalettfrågan beträffar, för vilken de andra
europeerna och utomeuropeerna ha så
stort intresse, förtjänar det påpekas,
att redan 1909 Le Figaros
förträfflige och intelligente representant Jules
Huret efter långa och samvetsgranna
studier överallt i Tyskland kom till
den uppfattning, att den nya
generationen av båda könen utmärkte sig för
korrekthet även i detta avseende.
Säkert är att staten i Tyskland också
målmedvetet arbetar för renliçheten, liksom
den på ett grundligare och mera
effektivt sätt än på något annat ställe i
Europa och Amerika verkat för
arbetsklassens höjande, säkerställande och
trevnad. På de sista decennierna har
föraktet mot Tyskland i England fått en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
