Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Estetisk ekonomi. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTETISK EKONOMI
155
stens stormän, en Ingres, en Delacroix.
Men vid närmare granskning av nämnda
argument inställa sig starka tvivel på
detsammas beviskraft. Då Ingres och
Delacroix fördjupade sig i Rafael och Rubens,
var det dåtida Louvren, jämfört med våra
dagars, ett till sina dimensioner vida
mindre omfattande museum. Gå vi så
längre tillbaka i tiden, till den stora
renässansen, så veta vi ju att varken Rafael
eller Rubens haft att tillgå andra
samlingar än möjligen en eller annan
renässansfurstes, och vars omfattning varit relativt
anspråkslös. Fortsätta vi betraktelsen bakåt
i tiderna till konstepoker, som ännu i dag
väcka vår häpnad genom rikedom och hög
konstnärlighet, stå vi inför det faktum, att
själva museibegreppet varit ett okänt
begrepp. Härav torde man väl kunna draga
den slutsatsen, att det stora museet
ingalunda är en nödvändighet för ett lands
konstnärliga produktion eller en nations
konstnärliga uppfostran. Lägger man
härtill den omständigheten att vår tid med
sina ofantligt utvecklade resurser —
kommunikationer, utställningsväsen,
reproduktionsteknik — lämna ett oöverskådligt
material till studier och stimulans, varom
förflutna konstepoker ej kunnat drömma, så
ramstår med all önskvärd tydlighet, att det
ovannämnda argumentet saknar verklig
bärkraft. För övrigt torde man kunna påstå,
att den enskilde konstnären i våra dagar
snarare får se för mycket än för litet av
andras konst.
Om alltså nödvändigheten att bibehålla
systemet med de centraliserade, ständigt
utvidgade konstmuseerna ej är självklar då
det gäller vare sig den stora allmänhetens
intresse eller de utövande konstnärernas,
invänder man att systemet däremot är
alldeles oundgängligt för konstforskningen.
Jag hoppas bli trodd på mina ord, att jag,
i motsats måhända till mången min kollega,
alls icke är böjd att underskatta
konstforskningens betydelse för den allmänna
kulturnivån. Och för egen del har jag mer än
en gång dragit nytta av denna forsknings
resultat. För mig skulle herrar
konstforskare mycket gärna få ha det så bekvämt
som möjligt, sitta i behagliga fåtöljer
omgivna av all världens konstskatter i så
omedelbar närhet, att vederbörande bara
behövde räcka ut handen, för att nå det
han önskade ta i närmare granskning.
Men då det är ett livsvillkor ör den i
all konst grundläggande egenskapen, dess
prydnadsvärde, att tillhöra en viss passande
miljö, går ett sådant arrangemang icke att
realisera utan att man bär hand på ett
mycket viktigt estetiskt moment i den
konstnärliga produkten. Och man måste därför
avstå från bekvämlighetssystemet. Ett
sådant avstående innebär emellertid —
och lyckligtvis — ej ett avstående från
konstforskning, därpå lämnar ju
arkitekturforskningens resultat de mest slående
bevis. Trots vår tids väldiga framsteg i
all slags teknik ha vi ännu inte hunnit så
långt, att vi kunnat realisera en Victor
Hugos dröm: att samla alla Frankrikes
katedraler i en krets kring katedralen i
Chartres. Och arkitekturforskningen har
nått sin höga ståndpunkt oaktat
arkitekturen inte blivit centraliserad i ett stort
kronomagasin, och därför tänker jag, att
konstforskningen i allmänhet bör kunna
betydligt reducera sina anspråk samt i
möjligaste mån följa detta exempel. Vår tids
oändligt utvecklade möjligheter lämna ju
så rika resurser, genom
kommunikationsväsen, reproduktionsmetoder och
publicitet, att »museitekniken» sannerligen ej borde
stå handfallen ens inför en så radikal
omläggning av de offentliga konstmuseernas
karaktär, som den jag med mina rader
åsyftat. En decentraliserad konstsamling 1
Sammanställningen kan synas paradoxal,
men endast för den som med begreppet
»en stats konstskatter» kört fast i den
åsikten, att dessa konstskatter nödvändigt
måste anhopas i en och samma byggnad
för att bilda en konstsamling. För mig är
däremot begreppet »konstsamling» icke
nödvändigt bundet vid platsen.
Innan jag lämnar kapitlet
konstforskning och processen mot det moderna
mu-seisystemet, vill jag framkasta ett par
frågor. Är »forskningen» ett oundgängligt
behov för konstproducerandet? Är
»forskningen» ett nödvändigt villkor ens för det
konstnärliga tillägnandet?
På den första frågan kan man ju
direkt svara nej, och på den senare torde
man ej kunna obetingat svara ja. I ena,
som i andra fallet, vid det konstnärliga
skapandet och vid tillägnandet av de
konstnärliga värdena, visar oss erfarenheten, att
man mycket ofta springer förbi den
mellanstation, som kallas konstforskningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
